Schackrutig.se

Kan man ha en vardag utan prestationer?, frågar jag mig och försöker sänka mina axlar. Känner hur min tunga kropp trycker ner mig i soffan som om jag kunde känna gravitationskraften med mina bara händer. Det är så mycket kraft som drar mig neråt, tänker jag, och funderar över dagens uppförsbacke. Hur jag tappert fortsatt kämpa i den starka motvind som konstant fått min vandring att gå långsammare.

Jag tycker om människor på väldigt många sätt och jag verkligen älskar komplexiteten i att vi alla är olika, men, och det här vill jag betona: ibland är det faktiskt inte så lätt att samarbeta i grupp. När båten ligger där i plurret och har flera olika armar som drar i den – hur ska båten veta vilket håll den ska färdas när alla drar åt olika håll? Den striden har jag fått utkämpa idag, i flera timmar. Ett respektfullt tassande från många olika håll, där man vrider och vänder på sig själv och sina försiktiga yttranden för att få fram betydelsen av: ”Jag förstår att det är svårt att ta ett beslut om detta nu, men vi måste faktiskt komma vidare”. Att bestämt försöka vara ödmjuk. Det måste vara en konst som alltid kräver övning. Jag kommer alltid att fortsätta försöka öva, för jag gillar människor och jag gillar samarbete när det funkar, men den uppförsbacke som tornar upp sig vid motsatsen fullständigt dränerar mig på energi.

Så nu sitter jag här och känner hur mina ögon nästan går i kors. Tänker på allt jag gjort idag och kan inte förstå hur allting fick plats på en enda dag. Inte heller kan jag förstå att mitt hjärnkontor fortfarande inte har släckt och tackat för sig. Hur kan min hjärna fortsätta tänka? Hur kan jag fortsätta spinna vidare på massa olika tankar, fast att jag är så trött? Det är som att hela maskineriet har dragits igång i så hög utsträckning idag att processen att stänga ner det inte går i en handvändning. Jag har steg för steg försökt tvinga mig till att stänga av, tänka tomma tankar, utan reflektion och utan prestation. Bara snälla, tysta, helst innehållslösa, meningslösa tankar. Det går väl sådär med den saken.

Nu fastnade jag med blicken en stund och kom att tänka på hur skönt kudden kommer kännas mot huvudet. Längtar något otroligt till att krypa ner där och känner mig så otroligt tacksam att det kommer ske inom sisådär tio minuter. Wow. Tänk vad fint att ha en säng att borra ner sig i.

Jag märker att jag sprungit. Jag har sprungit och jag vet inte hur länge jag har sprungit. En stor del av tiden har det varit superkul och jättehärligt, utvecklande och peppande, och jag har kommit en bra bit på väg. Jag har älskat hur jag pusslat ihop alla olika saker, checkat av det ena efter det andra och njutit av varenda steg jag tagit. Men nu börjar benen bli trötta. Jag måste stanna. Jag behöver komma ur ekorrhjulet. Hur kommer man loss?

Å ena sidan glädjen av många bollar i luften, å andra sidan viljan att ta en sak i taget. Hur kombinerar man dem? Går det att göra många saker och ändå behålla harmonin i kroppen hela vägen rakt igenom? Jag tvivlar på det. Jag vet att det brukar komma en brytpunkt för mig. En punkt då jag känner att jag bara måste kasta mig ur ekorrhjulet och känna fötterna på jorden igen. Bara bry mig om mig själv. Hinna lägga det stora pusslet med mina tankar som brickor och först då få lite perspektiv och reflektion över den senaste tillvaron. Precis just nu är det precis just det jag behöver.

Det är november och tiden fram tills nu har jag gjort otroligt många saker, upplever jag. Jag har verkligen gjort bra saker, kul saker, utvecklande saker och jag har haft kul. Men jag måste också lära mig att chilla. Men hur sjutton ska jag kunna lära mig att chilla när jag älskar att vara i rörelse? Säg till en dansare att stanna fast att musiken fortfarande strömmar ur högtalarna. Säg till musikern att sluta spela fast att känslorna fortsätter bränna inombords och önskar bli tonsatta. Hur ska jag kunna hejda den storm som får mig att leva mitt allra fullaste, mitt allra mesta, mitt allra skimrigaste, mitt allra mest levande jag? Det är svårt. För jag älskar det. Jag älskar att svepas med, och jag älskar att fortsätta springa. Jag älskar att försöka få mitt ekorrhjul att bli så som jag vill ha det. Och jag älskar att känna ruset när håret fladdrar i vinden.

Nu ska jag lyssna på min kropp. På mitt dunkande huvud och mina ömma fötter. Nu ska jag försöka komma ner i varv och bygga upp min energi igen. Jag behöver verkligen det här. Jag vet inte hur länge jag sprungit denna gång, men jag vet att det är långt. Hela kroppen kallar på mig att bara släppa taget och sluta effektivisera. Sluta skriv fler listor på saker jag behöver fixa. Jag behöver inte någonting! Eller jo. Vila.

Ett nytt inlägg är på väg att födas, men jag vet inte riktigt vad det ska bli. Jag känner bara för att låta tankarna studsa ner i tangenterna och projiceras på den här vita ytan. Se den vita ytan täckas av bokstäver som säger någonting, som beskriver någonting och som får mina tankar att samlas i en enda röd tråd som tillsammans bildar en mening. Ja, det känns behagligt att få följa mina tankar i en skriven text.

Jag skriver så sällan här numera att det blir lite rostigt varje gång jag väljer att knåpa ihop några rader. Jag behöver då omdefiniera den här platsen för mig själv så att jag vet vad jag håller på med, så att jag också kan förhålla mig till den så som jag vill. Det blir sådana glapp mellan inläggen att jag tror att mitt flöde stakar sig. Det känns tråkigt, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Eller jo, det vet jag. Om jag skulle vilja upprätthålla ett ”stabilt” flöde här – och då menar jag inte en regelbundenhet som är spikad, utan ett flöde som behåller sin röda tråd och inte känns hackig – då får jag ju i så fall skriva oftare, och fila på det där. Faktum är att jag inte vill sätta en stämpel på det här stället, för mig själv. Jag vill inte att jag ska fastna i en känsla av att jag på något sätt är bunden till hur ofta jag ska skriva, eller hur mycket jag ska skriva, eller vad jag ska skriva, vad det ska handla om, hur många bilder jag ska posta, hur ofta jag ska posta bilder, o.s.v. Jag vill bara vara fri, och skriva eller skapa något närhelst jag vill.

Det är svårt att vara fri utan att ha begränsningar. Det är svårt att känna att det blir samlat och så som det är tänkt, eftersom att det inte finns en plan. Att jag dessutom är en person som älskar att göra saker helhjärtat, ha tänkt igenom saker och vill bygga upp grejer från grunden – ja, det gör att denna ”frihet” kan bli svår att tackla ibland. Och då blir det som det känns nu – som att jag försöker hacka fram några ord som kanske har en väldig distans till den förra texten som publicerades. Men ja, detta är väl egentligen bara en liten parentes, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det. Hur jag förhåller mig till den här platsen. För om jag inte har en bild över det i mitt huvud – hur jag ska förhålla mig till den här platsen – så kommer det bli förvirrande för mig. Och då blir det precis såhär. Rörigt.

Sedan sist har jag bland annat fyllt 26 år, avverkat mängder med pluggtimmar, dansat hiphop och house, sadlat om ytterligare i rollen som cyklist, fyllt mina dagar till bredden med olika saker och också bara tagit det lugnt. Sådär som man gör. Jag har knäckt nya tankenötter i mitt studerande och jag märker hur jag växer i min begreppsapparat och börjar se världen på ett annat sätt. Det är så extremt fascinerande att läsa om människor – om hur vi samspelar och hur vi fungerar tillsammans, och själva. Det berikar hela min tillvaro och hela mitt väsen. Jag får en mening till saker som växer sig större än jag trodde var möjligt. Jag ser. Jag tänker. Plötsligt känner jag att jag förstår allt mer om vad vi egentligen håller på med. Samtidigt utkristalliseras också mysteriet i sin fulla prakt. Ju mer jag vet, desto mindre märker jag att jag vet. Ju mer jag läser, desto mer ser jag, och då uppkommer nya frågor som jag filurar vidare på.

Jag är så hungrig på att få nya tankar. Det kanske är det som gör att jag har ”för många” intressen? För att i mig, i min kropp och hela det som är jag – så finns en strävan efter att förstå mer, efter att kunna fånga vad det är som händer och efter att kunna förklara för mig själv hur saker kan vara som de är och hur världen kan vara så komplex och intressant och fängslande. Jag vill förstå varifrån nya idéer kommer. Jag vill förstå hur jag kan känna mig alldeles upplyft av en annan människa. Jag vill förstå vad det är som händer när jag skrattar med mina finaste vänner. Jag vill lära mig mer om vad tidigare tänkare funderat på. Jag vill alltid få nya glasögon och jag vill alltid höra mer.

Jag blir nästan lite högtidlig i min tanke nu. Jag hittar så många stora frågor som ryms i samma tanke, på samma gång. Jag kan inte få nog av att fundera över sånt här. Jag tycker det är fullständigt underbart att få plugga så mycket som jag kan göra, och att jag läser exakt det jag läser. Jag skulle vilja att alla i hela världen fick känna den kunskapstörst jag har, och att alla också fick känna känslan av att ha släckt åtminstone en liten, liten del av den där stora bubblan när någonting nytt har fallit på plats. Jag är också så fascinerad över att vi hela tiden för vidare vår kunskap till ytterligare nästa generation, och att det hela tiden fortsätter framåt. De funderingar vi har nu kan vi ha just för att det funnits andra som har funderat före oss. Tanken är på så sätt större än en enskild människas livstid, för vi fortsätter att föra vidare våra frågor. Vi kanske inte kommer att lösa det stora mysteriet på en livstid (det kommer vi inte!), men om vi lämnar kvar våra tankar till eftervärlden, så har tanken en möjlighet att fortsätta växa och redas ut.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här texten. Jag känner att jag svävar ut i någonting som är odefinierbart och som jag inte riktigt har grepp om. Jag känner bara att jag vill försöka behålla den här känslan jag får i mig när min hjärna hittar ett nytt område av funderingar att smälta. Det är som att jag hittar en ny guldgruva, som behöver redas ut och läggas på plats. Det bästa är också att det alltid finns mer.

Jag ligger dundersjuk i förkylning och känner ett stort avstånd mellan min hjärna och världen utanför. Det känns långt in till tankarna och långt ut till alla ljud och det som är omkring mig. Jag har betydligt sämre hörsel och längtar något otroligt tills ”badkarsproppen” lossnat så att jag kan få samma förmåga att urskilja olika ljud igen och uppfatta nyanserna så mycket bättre än vad jag gör just nu. Längtar att få känna mig som verkligt närvarande i rummet, istället för som en degig oformbar klump i horisontellt läge. När jag pratar så låter min röst som en ynklig kråka och om jag råkar börja småhosta så är det svårt att sluta, för småhostningarna ”river upp” en allt större hosta som blir väldigt retfull och svår att lägga av med. Istället försöker jag då kväva hostan genom att dricka massa te, dricka kallt vatten eller bara härda ut och lägga tankekraft på något annat.

Kroppen svajar fram och tillbaka i olika temperaturer och jag känner hur jag ömsom fryser ömsom svettas. Öppnar balkongen och köksfönstret för att få genomdrag i lägenheten men på bara några minuter fryser jag igen, måste stänga allt och kura in mig i filtarna på nytt. Hopplöst. Dricker så mycket te och vatten att toabesöken är täta och jag masar mig upp från soffläget och känner hur till och med balansen är lite nedsatt av all snuva i huvudet.

Veckan som var så intensiv slutade så som det brukar göra för mig – med en utmattad kropp. I torsdagskväll var det som att kroppen skrek ”Nej! Nu räcker det med nya saker!” och jag fick extrem halsont med febersvettningar och dålig sömn inför fredagens prestationsdag. Inte kul. Då blev jag lagom glad på min kropp kan jag säga, men jag tog mig ändå igenom fredagen det bästa jag kunde utifrån mina förutsättningar, och sedan ramlade jag ihop i en hög hemma, samtidigt som jag upptäckte att förkylningen blev allt värre. Och det är väl ungefär där jag fortfarande befinner mig. Känner ingen egentlig skillnad i symptom, utan det känns stabilt på samma nivå som i fredags – d.v.s. dåligt. Längtar efter att få komma över kullen, se ljuset i slutet av tunneln och speciellt att få komma närmare känslan av att ha fötterna på jorden. Nu känns det som sagt mer som att jag bara flyter runt i en enda gegga.

Har försvunnit in i saker på internet för att slippa tänka själv, slippa känna den värkande, utmattade kroppen. Sovit ibland. I princip bara varit i liggande position och snyter mig så mycket att jag tänker att jag nu måste ha slagit rekord i hur många ”snytningar” jag gjort per dag, om jag ser till hela mitt liv. Kan inte minnas när jag var såhär snuvig sist. Tappar minnet på saker jag läser eller hör, vilket får mig att fundera på hur jag ens kan skriva det här inlägget utan att upprepa varje mening femton gånger. Min fina sambo, som (som alltid) varit en riktig klippa för mig dessa dagar när det gäller matlagning och ompyssling, kan säga någonting till mig och redan några meningar bort så glömmer jag vad han började med att säga. Det är som att all information går in genom ena örat och sedan ut ur det andra utan att jag hinner befästa det i min hjärna så som jag brukar. Jag känner mig verkligen frånvarande. Det är som att allting är ogreppbart och rörigt, och det kanske också är därför denna text blir så mastig med så många meningar på en gång, för att jag inte riktigt hinner känna efter eller förstå helheten av vad jag ens skriver.

Jag är trött, verkligen supertrött, och jag hoppas att jag snart får min energi tillbaka igen. Jag vet såklart att det finns tusen värre saker att drabbas av än en enkel liten förkylning, men en förkylning kan faktiskt vara riktigt risig och göra kroppen utmattad på ett verkligt uttömmande sätt. Jag bara hoppas att jag blir frisk snart och kan få se världen utan dessa dimmiga glasögon. Jag längtar efter att få känna färgerna på riktigt igen, och inte bara betrakta allt genom ett dammigt grått filter.

Jag känner mig full av inspiration efter en introduktion till mina nya studier för hösten! Mera psykologi och jag känner hur jag längtar efter att sätta tänderna i nya spännande resonemang, dyka djupt ner bland teorier och analysnivåer och fortsätta vidga min begreppsvärld och förståelse. Jag har en väldigt speciell vecka just nu, med på tok för många nya ”intrycks-mastiga” saker på en gång, men jag har hittills checkat av måndag och tisdag väldigt bra, och känner mig så nöjd med hur allt har gått. Jag har flow och känner att jag ler när jag flyger fram.

Under sommaren växte det snabbt fram en vilja om att föra in mera cykling i mitt liv. Jag har köpt cykelhjälm, bättre lås samt regnkläder anpassade för cykling och vill bli ”en person som cyklar sig fram” och känna vinden i ansiktet, frisk luft i lungorna och pedalerna mot fotsulorna. Jag vill ställa mig in i ledet – in i cykelledet, vara en av kämparna på morgonen och hurtbullarna som ställer sig så fint uppradade vid trafikljusen i väntan på att få trampa igång igen. Jag har cyklat rätt mycket den senaste tiden och det har tagit mig med storm (Skepp o-hoj…). Den som uppfann cykeln – den gjorde verkligen någonting stort. (Självklart sökte jag lite i internetdjungeln nu och fann att föregångaren till cykeln uppfanns för nästan exakt 200 år sedan. Coolt!)

Ja, det blir en höst nu igen. En höst som känns så som höstar brukar kännas för mig. Ny kalender, nya rutiner, en ny situation, nya tankar och nya känslor. Pepp. Inspiration. Vilja. Det måste ju vara någonting av det vanligaste jag skriver om här – inspiration och pepp – men det är så centralt i mitt tankeflöde (oftast), så därför är det oundvikligt. Att få känna sig peppad, och att få känna sig inspirerad – det är nog mitt livselixir. Fast vem skulle säga emot mig där? Klart att det härliga, lustfyllda drivet som får en att le är någonting som alla gillar, eller? Jo, men så måste det vara. Men det gör det inte mindre intressant för det, eller mindre peppande. Det är lika fantastiskt inspirerande och upplyftande som alltid. Det är nog det som är det fina i kråksången. Att inuti den här kroppen som är min så dunkar ett hjärta så starkt av livslust, om och om igen. Och det känns lika svindlande varje gång. Tänk att få uppleva denna känsla så många gånger. Tänk om alla kunde få känna så.

Jag sitter i soffan, i skenet av tända ljus och det är sommar. Jag noterar hur mycket sommaren känns i min kropp. Jag känner mig fri, glad och lite som att något har släppt. Den där ”ledighetsångesten” som kan infinna sig har flutit bort, och jag har sluppit den i många dagar nu, och jag känner inte samma jakt över att jag måste få gjort så himla mycket, eller den stressande påminnelsen om att sommaren kommer ta slut och att jag måste ta vara på den medan den är här. Bara lugn, harmonisk, glad. Och full av energi.

Jag slukar böcker och njuter av att bara försvinna in bland sidorna. Bläddra och inte ha en aning om hur länge jag läst. Den där ivern att få höra mer, få veta vad som ska hända och fortsätta slukas in i den där världen. Bokhungern är stor och jag känner mig både tillfreds på ett sätt som tar mig ner på jorden och jag känner också samtidigt ett inspirerande rus som får mig att vilja hitta på massa olika saker, följa en instinkt snabbare, korta ner startsträckorna och bara kasta mig över en idé. Uppleva. Känna. Vara.

För en vecka sedan klipptes 20 cm av mitt hår av och jag har inte haft såhär kort hår sedan jag var kanske 14-15, vilket är drygt tio år sedan. Det känns nytt, annorlunda och kul, och jag märker att jag gillar det mer och mer hela tiden. Det är härligt att känna de friska, avklippta topparna och håret fick genast mer liv. Det var alltför längesedan jag toppade det senast, men nu är det alltså betydligt mycket kortare och jag håller på att vänja mig vid att vara en Ina med inte fullt så långt hår längre, även om det fortfarande slutar lite nedanför axlarna. I min värld är det liksom kort nu, fast jag förstår att andra nog inte håller med mig om det.

Det känns som att någonting har lyfts från mina axlar och jag känner att mina ögon på något sätt tar in mer. Som att jag nu kan se världen i ett större helhetsperspektiv och som att jag har ett mycket bättre utgångsläge att studera den ifrån. Det riktigt känns hur sommaren pulserar inuti mig, och jag bara njuter och säger till mig själv att jag måste fortsätta njuta. Fortsätta skratta.

Insnöad i ett projekt, har flow, känner en glöd. Först uppförsbacke och sedan kommer en nedförsbacke, och jag är riktigt taggad nu. Jag är på gång, och jag kämpar. Tänker att hur jag än gör så kommer jag alltid framåt, för det är oundvikligt eftersom att jag hela tiden lär mig under tidens gång. Vet att en stor mängd tid ligger framför mig som jag ska beta av. Lägga flera timmar i ryggsäcken, komma in i det, bara fortsätta, hela tiden. Och denna vecka har jag kommit långt, jag har traskat långa steg på den där vägen. Jag ska upp, upp, framåt, framåt och fortsätta hålla stadig kurs. Har mycket motivation som sporrar mig just nu, och jag känner iver. Känner hur glöden kring min själ tänds, det blir lättare att gå upp på morgonen, luften är stärkande och frisk, och jag vill bara fortsätta.

Bilderna är från en fin skogspromenad i maj och då var min kalender fullspäckad av saker. Jag gick och lyssnade på fågelkvittret och drog andan riktigt djupt för att känna skogsluften i hela kroppen. Förutom fågelkvittret hördes också ett av mina bästa ljud, som på riktigt gör mig lycklig: gympadojor mot torr skogsstig. Det nästan kanske knäckebröds-knapriga men samtidigt mjuka, dova knastrandet som påminner om alla fridfulla, härliga skogsstunder jag haft i hela mitt liv. Min kropp har lärt sig att när jag hör det där ljudet så är det harmoni och avkoppling som gäller, och därför är det ihopkopplat med bara bra känslor. Jag gick där det knastrade som mest, och hela jag bara njöt. Det var strålande sol och varmt och jag kände hur skogen fyllde på mitt inre batteri.

Hela maj var jag mitt uppe i väldigt mycket och betade av den ena saken efter den andra. Det var kämpigt emellanåt, och jag hade mycket som upptog min tid. Jag kämpade tappert ända till de sista skoldagarna, och sedan tog skolan slut för den här terminen. Väldigt skönt. Såhär i efterhand känner jag tydligt att jag irrat runt lite väl mycket. Jag har också haft otur med diverse kroppsliga sjukligheter som jag inte vill gå närmare in på, men som har tagit väldigt mycket kraft (inget allvarligt, dock mycket jobbigt!). Ja, jag har helt enkelt haft lite för mycket bekymmerstankar i omlopp, om olika saker, och i olika omgångar, och när jag väl varit ute i skogen har det gett mig ny energi och fått mig att se nya saker.

Dagarna har traskat på, och jag har velat skriva, velat ventilera, velat lägga tid här, men inte funnit den sista kicken mot att faktiskt göra något av det. Jag har mest pysslat med annat. Hur som helst så saknar jag att få vrida och vända på saker här, men att det skulle bli en regelbundenhet här inne är nog helt uteslutet. Jag funkar liksom inte riktigt så, för oftast grottar jag ner mig i något annat och så blir jag helt insnöad en period, hehe. För det är min favoritsak i livet; att snöa in på olika saker i olika perioder. Blir typ taggad bara jag skriver det. Bästa. Grejen.

Just nu mår jag bra, är glad och känner luft under vingarna och går med lätthet i stegen igen. Bekymmersmolnen har skingrats och gett plats för andra tankar. Det är en väldigt fin känsla. Och jag måste också säga att jag längtar efter nästa skogspromenad med det knastrande ljudet igen efter att jag skrivit om det nu. Snacka om mysigt.

Just nu längtar jag efter att stå just precis där. Andas in lukten av tång, lyssna och känna stillheten i hela kroppen.

Jag halvligger i soffan med huvudvärk och är alldeles sliten efter en lång dag. Jag dricker mitt favoritte och tänker att det ska bli väldigt skönt att snart få krypa ner i sängen och slappna av i hela kroppen. Framför mig ser jag massor av ren, torr tvätt som hänger på två torkställningar, och jag orkar faktiskt inte plocka ihop det nu. I köket finns ett mindre diskberg, och städningsbehovet i allmänhet skriker efter att göra sig hört. Men just nu lyssnar jag bara på mig själv och mina behov, för jag har liksom inte riktigt tid med det andra.

Det är lite mycket nu och jag känner att jag måste ta en dag i taget för att kunna pussla ihop alla saker. Inget emotionellt ”mycket”, utan snarare flera deadlines och saker som ska göras på kort tid. Efter att igår ha varit väldigt uppgiven kring vilsna framtidstankar (som absolut var emotionellt) har jag ikväll konstaterat vad som troligen är det bästa för mig just nu. Skickade in en ansökan på vidare studier och känner att jag blev väldigt lugn av det. Check. Det ordnar sig. Nu släpper vi det. En sak i taget.

Jag längtar tills om precis en vecka, för då har jag avklarat den här delkursen, som varit en delkurs med väldigt många små moment vilket innebär att vi fått göra flera saker samtidigt, typ. Det känns rörigt och i en gruppuppgift har vi dessutom haft det väldigt kämpigt, vilket bidrar till en längtan om att bara få det överstökat. Ja, jag är väldigt längtande just nu känner jag. Längtar efter att checka av detta, längtar efter en ledig dag att göra något kul på, längtar efter att känna våren ännu mer än vad jag hittills gjort, längtar efter att gå i skogen, och jag längtar efter att få känna mig sådär stark och inspirerad och påfylld av energi.

Jag brukar oftast skriva av mig när jag är pigg, uppåt och klar i huvudet. Just nu är jag trött, typ mittemellan eller nollställd, och trög i skallen. Alltså pågår ingen jätteinspirerande ton i huvudet på mig just nu men det är ändå skönt att låta tankarna rinna ur mig. Imorgon ska jag ta nya tag, men fram tills dess så ska jag gosa ner mig i sängen och känna hur lent lakanet är, och hur goa mina kuddar är, och hur min kropp behöver den där avslappningen. Jag ska fixa den här veckan. Jag ska kämpa.