Schackrutig.se

Jag känner den. Övertygelsen om att det blir bra. Jag hör det klingande skrattet och ser din blick som blixtsnabbt förmedlar något och får vår konversation att fortsätta utan behovet av ord. I skrattet är vi så trygga. Kluckande, familjära, vana. Den starka känslan fyller hela min kropp. Uppbackningen. Stödet om jag ramlar. Den totala och fullkomliga respekten. Den vördnadsfulla frågan om hur det kändes, hur känns det, hur mår du?

Ett gemensamt språk, en sammanhängande melodi med stora gester och snabbt flöde av rappa bokstäver. Och samtidigt massa parenteser mitt emellan, för att vi inte kan låta bli, för att vi vet att den andra skrattar åt omvägen som samtalet tog, men på grund av komiken behålls alla detaljerna, för att vi skrattar åt dem, ler åt nördigheten, onödigheten, flams-strukturen, och låter munnen bara babbla på.

De där stora ögonen när en fråga ställs. Sådär naket, öppet, rakt på. Omtanke. På riktigt. Och det känns. Det finns liksom ingen tvekan om halten av äkthet det är frågan om, för känslan i kroppen gör allting så självklart. Du finns där. Nu är du till och med här, inom ses-ofta-avstånd. Och det är för mig helt ovärdeligt.

Mellan tonerna av allvar blandas de ljust klingande skratten som vi avverkar det ena efter det andra. Komiken, mimiken, röst-förvrängningen, dialekterna. Glimten i ögat. Allvar och sedan skratt. Kära älskade vän. Du gör mig hel.

Sedan sist blev tyngden tyngre och motståndet växte. Jag tänker inte hymla, för jag tycker det är dumt, så därför skriver jag: jag har inte mått bra. Snälla nån, ta’t lugnt, inget allvarligt, hej och hå. Men jo, ändå. Vänta lite. Det är ju faktiskt ändå allvarligt att inte må bra. Kanske oavsett hur mycket ”inte bra” det handlar om?

Jag har också funderat mycket på huruvida det är möjligt att ha ett psykiskt välmående som alltid är på topp. Om vi som människor skulle vara funtade på det sättet så borde den stora frågan vara: hur skulle vi då få motivation till att utvecklas och gå framåt? Mot det svarta avtecknas starkare färger. Jag tror verkligen det (min konstnärliga övertygelse har alltid sagt det till mig, om den nu skulle ha en mänsklig talan – likaså mitt känsloregister). Jag tror att en person som alltid är nöjd skulle nöja sig. Det säger sig självt. En person som då nöjer sig skulle stanna, för varför skulle den flytta på sig? Den är ju nöjd. Därför skulle jag bara vilja säga lite försiktigt att jag tror typ att det kanske är lite grejen att vi behöver känna lite motstånd ibland, för att kunna puttas i en riktning dit vi vill. (Detta låter som att saker och ting är uttänkta i förväg, och jag vet inte om jag är beredd att hålla med om den saken. Troligen inte alls. Men om vi lämnar det där och slutar nörda så kan jag bara säga det lite försiktigt utan att behöva ursäkta och omgärda allting i ett lull-lull, eftersom denna tanke inte är färdigtänkt, utan bara snabbt nerhafsad. Fast att omgärda det i ett lull-lull – det kanske jag redan gjort nu, paradoxalt nog…)

Jag är trött. T-r-ö-t-t. Och jag känner att jag lär känna mig själv så mycket i den balansgång som hela tiden råder. Balansen mellan att vara nöjd och inte nöjd. Den tiden som precis har varit blev inte riktigt som den skulle bli. Eller kanske snarare: som jag trodde att den skulle bli. Jag såg framför mig, och kände, hur min kreativa glöd började glittra och pysa och bubbla och puttra. Målade upp en bild för mitt inre som jag var så nöjd och glad över, och trivdes så bra i. Men sedan kom det något oväntat: en våg av en icke-trivsel som skapade spänningar i min kropp och, som jag skulle vilja uttrycka det: som gav en seg, emotionell trötthet p.g.a. förvirring i vilken roll jag skulle inta. Och plötsligt fann jag mig själv bara tom som ett skal. Glittret ramlade av.

Ibland tänker jag att det tar ett tag innan kroppen processat och förstår vad som sker. Vi är lite tröga liksom. Men när det väl gått upp för mig att jag inte mådde bra, så blev ju det nästan som en liten sorg att hantera – besvikelsen, hopplösheten, meningslösheten, icke-peppigheten. Det var ju inte så det skulle bli.

MEN – nu är jag på andra sidan. Officiellt gick jag nu in i min nya plugg-hösttermin och har idag avverkat första dagen. Inledde med en morgonpromenad och kände daggen mot gympaskorna och sa till mig själv att jag minsann är bra, oavsett prestation. Jag behövde liksom höra det (för det är också en såndär sak som vi behöver påminna oss om – vi är faktiskt tröga på den biten också, sorgligt nog).

Jag skriver snabbt och bara låter det rinna ur huvudet, så det är ganska osammanhängande, men vad spelar det för roll? Det här är jag. I soffan. Trött som en sten efter intryck från dagen. Jag känner att det kommer väckas en pepp i mig om denna höst. Eller alltså, det har jag ju redan känt såklart (Ina Planeraren har ju redan förberett och fixat och donat en massa innan dagen idag, så som jag är..) – men nu känner jag att jag officiellt kan vända blad och jobba på att skaka av mig den senaste tidens nedstämdhet.

Slutligen. För att avrunda detta, eftersom min hjärna typ inte producerar så mycket mer spännande än såhär i nuläget, så säger jag: Ja, jag är mänsklig. Vi är mänskliga. Vi gör fel och vi mår bra, vi mår dåligt, vi tar nya tag. Och det är det som är spännande. Det är det som är det stora mysteriet, den stora hemligheten, det som vi alla delar. Alla de mänskliga dragen. Våra olikheter och våra likheter. Och det är i skarvarna vi möts. I skarvarna kan vi pussla ihop någonting större som gör oss klokare. Och det är förbaskat fint.

Jag sjunker djupare ner i madrassen och min ömma rygg från dagens spänningar tvingas långsamt att mjukna. Mina axlar kan inte vara spända mer, inte i detta läge, och jag känner efter hur käkarna egentligen känns. Är de spända eller är de avslappnade? Så många gånger som jag funderat på det. Är inte det ändå en svår sak att avgöra? För om de är helt avspända så kommer jag väl inte hålla ihop munnen? Eller hur vet jag att jag håller dem i ett bra läge, utan att bita ihop för hårt eller att ”gångjärnen” är ansträngda på något sätt? Jag tycker det är knepigt att avgöra, åtminstone nu när de känns klena efter vad jag tror varit en tendens till ihopbitande idag.

Att hålla fanan högt trots att mycket falerar. Att fortsätta leverera trots sviktande balans i inlevelse och stöttning från vissa berörda parter. Att bara fortsätta. Oavsett. Motstånd. Som. Uppstår. Typ det pysslar jag med bland jobbtimmarna. Och får stundtals en spänd och öm kropp trots att jag vet att jag krigar allt jag kan.

Men jag tänker inte vara bitter. För sedan sist har jag och min sambo fixat vårt kommande boende vilket innebär en flytthöst med allt vad det innebär. Det är ett solskensbesked som kommer ta ett tag att smälta, men det känns verkligen fint. Jag har också haft viktiga och bra samtal med nära vänner, umgåtts med mina föräldrar, känt havslukt, hört våg-kluck, skissat lite smått, varit nyförälskad i mitt trumset som för tillfället står i köket, läst böcker och lyssnat många poddar. Och just nu är vi kattvakter ett slag, vilket är mysigt som bara den.

Det känns ändå bra. Trots dagens och gårdagens slit. Jag kämpar på. Och jag är förbaskat glad över mycket i livet.

Så omges jag av sommartider, en kalender med annat upplägg, dagar som ser ut på ett helt annat sätt än jag är van vid. En väldigt behövlig pluggpaus och istället en ny tid med både ledighet och jobb. Nytt jobb, massor av ny information, nya ansikten, nya funderingar, nya rutiner. En helt ny tid att sätta klockan på. 04:45 ringer den och mina ögon är grusiga och trötta men snart blir den ljusa morgontimmen ganska behaglig ändå. Åtminstone om jag lägger mig i bra tid. Det är lite som att världen står still och håller andan omkring 5-tiden. Staden sover, nästan ingen är uppe, fåglarna kvittrar och i stillheten får jag andas in den friska luften i min promenad mot hållplatsen. Och det är helt ljust.

Det känns bra med en ny tid och jag trivs med den. Jag ser fram emot när de första informationsstormarna lägger sig, för just nu får jag så mycket ny information i huvudet varje dag att jag inte riktigt förstår hur jag ska hålla reda på allting. Men det går framåt och jag känner mig trygg med att det kommer gå bra. Det känns som en lyx att inte jobba heltid i sommar och att få sänka tempot under mina veckor och ta det lite som det kommer. Jag behöver verkligen det.

Ny musik fyller mina öron, från en favorit som äntligen släppt lite nytt. Vibrationerna minner om svunna tider från en tonår då jag fann denna favorit och hennes ord fick mina tankar att bli klarare. Jag älskar den värld jag hamnar i när jag lyssnar på musik. Den är färgsprakande, tar sig in i en botten hos mig, fyller varje kvadratcentimeter av mig med en värme och en tröst. För jag tycker att det är just det som musik är. Tröst. Ett sätt att hantera känslor, fundera, ta ställning, få perspektiv, filtrera information, förstå, lyssna, lägga bitar på plats, inspireras, peppas, skapa stämningar, minnas, se tillbaka på gamla tankar, påminnas om viktiga saker, gå till botten av mina känslor. Jag är en textlyssnare men samtidigt har jag fått så många verktyg till att analysera musiken från mina två år på folkis. Mina öron kan fastna på olika skikt och plötsligt blir den kompakta, precisa ljudbilden ett hav av spännande toner att upptäcka. Toner som inte bara serveras, utan som jag får leta reda på, sjunka ner i och plötsligt få syn på. Då avtecknar sig ett större spektrum av färger och innebörden i musikens känslostämning slår an någonting i mig. Nyanserna, dynamiken, artikulationen av den känsla som förmedlas slår mig starkt i hjärtat. Den världen är fantastisk.

I mitt uppehåll av att vara heltidssysselsatt, eller vad vi ska kalla det, känner jag hur andrummet släpper lös en kreativ gnista. Jag håller som vanligt på att öva på att hålla en balans mellan prestation och vila. Jag håller långsiktigt på att öva på att inte ha så höga krav på mig själv och försöka acceptera att ibland kan jag ha en dålig dag och det är helt okej. Att det inte är möjligt att uppfylla alla bubblande idéer i mig samtidigt, utan att jag måste sålla. Jag behöver ibland sänka axlarna, ribborna och ambitionerna, ge det mer tid och tänka att jag är helt okej precis som jag är – utan prestation. Det kan vara svårt för en person som älskar kicken av att utvecklas. Det finns så mycket jag vill. Att jag ibland kanske drunkar i den ivern.

När jag nu ger mig mer tid så märker jag hur musiken i lurarna tar ett större grepp om mitt känsloliv. Att jag hör mer. Tar in mer. Känner mer. Låter det landa och låter mig bara drabbas av musiken. Det känns så skönt, fint och jag bryr mig så mycket om det. För musiken får mig att landa. Musiken får mig att binda ihop min egen karaktär. Musiken ger mig verktyg att förstå mig själv, för då blir allting solklart. Det bara finns där, och pusslar ihop hela min person och jag känner hur jag bottnar, landar och plötsligt står stadigare på marken. Sträcker på ryggen, lyfter hakan och tittar uppåt. Släpper fokus från onödiga småsaker som pockar på min uppmärksamhet men som jag egentligen borde förbise ibland. Musiken ger mig ett fokus, ett lugn och en mening. Och jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan den.

Jag är lycklig och jag känner hur det pulserar i hela kroppen. Jag har bestigit två stora berg under den senaste tiden. Nu står jag här, på andra sidan om det här och förstår inte riktigt vad som hände. Vad fort det gick. Jag som trodde det skulle krävas så mycket, ta så mycket tid och vara så kämpigt. Jag gjorde det. Jag kom över på andra sidan. Igen. Jag tror det är en viktig lärdom jag behöver dra från detta. Att allt ordnar sig, världen går inte under och jag tar mig igenom det. Jag löser det.

Idag känner jag mig så tacksam, lycklig över livet och levande. Jag känner mig sedd, uppskattad och jag uppskattar så många andra. Känner mig uppfylld av fina samtal med ögon som glittrar av liv och kloka tankar. Jag tar det till mig och växer av att höra andras fina tankar.  Det är en fin känsla och den fyller hela mig. Jag vill bara spara den här stunden för alltid.

Har en såndär favoritstund som får det att glittra inuti mig. Lyssnar på musik och ritar. Har så kul, pennor ligger överallt, sjunger med till gamla favoriter från min tonår och blir härligt nostalgisk på ett peppigt sätt. Älskar att ha pennan i handen, se hur skuggorna väcks till liv när jag fortsätter fördjupa nyansen och få bilden att bli mer levande. Steg för steg börjar bilden poppa ut allt mer från pappret och samtidigt häpnas jag över alla gamla textrader som sitter som en smäck fortfarande. Munnen går i ett kör, trots att det kanske är omkring fjorton år sedan jag sjöng dem senast. Oj. Fjorton år. Det känns hisnande att tänka att det är så längesedan. Vilken liten plutt jag var.

Mina housetrötta muskler blir allt tyngre till tonerna av ljuv pianomusik. Fingrar som med precision och skicklighet målar fram känslor och färger fyller mitt huvud. Känner den kalla, svalkande kvällsluften mot min varma, svettiga, möra hud och mörkret omsluter kanske en tunn dimma i sin famn. Asfalten är blöt av regnvatten och jag sitter längst fram i bussen och tittar ut över vägen. Tänker att jag i livet befinner mig på en stig som tar mig närmare en person med stor kunskap om mänskligt beteende, på så många olika sätt. Känner hur jag fyllts av insikter och skarpheter gång på gång, vilket ökar inspirationen för alla analyser som hela tiden praktiseras och tränas fram. Ser mönster, kontraster och får språk som ger mig förmåga att verbalisera mer abstrakta saker men som ger ett konkret, faktiskt verktyg till min verktygslåda. I huvudet vaskas det fram en allt klarare hinna mot vilken allting projiceras. Som en smutsig yta som blir allt klarare, allt renare, och där nya fläckar tvättas bort och avslöjar ytterligare insikter.

Ofta märker jag hur jag dras till kontrasterna, dras till motsättningarna, dras till att förstå varför, förstå hur och kunna sätta ord på vad som egentligen sker. Det finns nästan alltid två sidor av det mesta, och det fascinerar mig. Det intresserar mig och jag älskar att fundera och filura över spänningsförhållandet. Jag kan också falla ner i ett dunkelt hål där jag finner mig cynisk och bitter över trögheten i strukturer, trögheten i mönster som vi återigen upprepar. Men så kommer en ny dag och jag får tillbaka hoppet, det där som jag envist tänker hävda att människan fortsätter att klamra sig fast vid. Hoppet och ljuset och trösten. Kraften hos individerna, kraften som kan förändra, skapa nytt och skapa något fantastiskt.

Det är som att ständigt vara i rörelse. Som att få begrepp för alla de funderingar som legat gömda inom mig, gett mig så många olika jobbiga känslor, gett mig bra känslor men som framförallt gett mig funderingar. Funderingar och en stark längtan efter att förstå, reda ut, sätta på plats och slutgiltigt definiera. Att få bemöta den starka hungern och känna hur jag steg för steg kommer närmare någonting som blir allt rikare… känna hur jag växer, tar in, lägger till, putsar, bygger vidare… det är så många olika saker på en gång. Det är att berika mitt väsen. Att äntligen få veta. Alla dessa frågor. Det finns kanske inte alltid svar, men det finns sätt att eventuellt förklara hur mysteriet kan vara så mystiskt. Hur vi kan vara så dubbelsidiga, ambivalenta och många gånger enkelspåriga och dömande. Det är befriande, upplyftande och utvecklande att få språk för att formulera vilken otroligt fascinerande, mångfacetterad och rik upplevelse det är att vara människa. I färger, känslor och skeenden.

Får små guldkorn i tankeflödet ibland, som jag stannar upp vid och försöker placera i någon form av burk, förråd eller skattkista där jag samlar alla de där bra sakerna som är viktiga att föra med sig, upprepa och påminna sig om. Tänkte att: den viktigaste lärdomen i livet måste vara att vara snäll mot sig själv. Och jag tror att det är så. Att vara snäll mot sig själv får självkritiken att bekämpas. Att vara snäll mot sig själv innebär att låta sig njuta, låta sig släppa kraven, låta sig sluta bedömas, att sluta bedöma sig själv. Att vara snäll mot sig själv måste innebära att ens känslor, ibland svåra förutsättningar och ens ”tuggmotstånd” går att tampas med lite bättre. För om jag är snäll mot mig själv kommer jag också att peppa mig själv, stanna upp, slappna av, njuta. Då kommer jag må bra, och vad är väl viktigare än att må bra?

Att vara snäll mot sig själv borde kanske automatiskt också innefatta att vara snäll mot andra. För jag tror att med en snäll inställning till sig själv blir det liksom meningslöst att skyffla smuts på någon annan. För om jag är snäll mot mig själv märker jag troligen att det är väldigt effektivt, väldigt bra och väldigt tillåtande. En gynnsam miljö att växa i. Då vill jag nog stanna i den miljön, få den miljön att sprida sig och bli större. Och då tror jag att andra bemöts med samma snällhet. Därför är det nog viktigt att öva på att hålla fast vid det: att vara snäll mot sig själv. (Men det är dock ett privilegium att få bekymra sig över sin egenriktade snällhet. Som om det är världens största problem.)

Det finns så många kapitel jag bläddrat förbi. Det finns så många avslutade trasselnystan som jag först nu kan titta tillbaka på och känna att jag kommit loss ifrån. Med tid kommer perspektiv. Ytterligare en klyscha, men varför inte. För det är först nu som jag får språk, begrepp och klarhet i att förstå varför jag gjort som jag gjort och varför jag känt som jag känt. Jag är nog långt ifrån färdig-nystad, men jag har nystat upp en bra massa saker redan och jag märker hur jag bläddrat vidare. Någonstans på vägen hände det och med tiden har jag lärt mig att se på saker på ett annat sätt. Kanske främst lärt känna mig själv ordentligt. Gett mig själv den respekt jag förtjänar. Eller nåja, jag har åtminstone gjort det några gånger, men det är en konstant resa och ett ständigt work-in-progress. Kanske är det just det som det handlar om. Att vara snäll mot sig själv är att respektera sig själv. Synd att vi så ofta verkar uppmanas till självkritik och ständigt putsa den fasad vi målar upp, med konstant reflektion. Inte konstigt att vi faller i den gropen. Men hoppet lämnar inte människan! Så here we go again…

Tankarna cirkulerar. Precis som det steg vi övade på i housen, där vi med hjälp av centrifugalkraften från huvudet kunde få benen att lättare lyfta från golvet, lättare sväva, lättare vrida sig i en cirkel och lättare illustrera den flödande, flytande, upp-studsiga känslan som är housens karaktär. Jag har nog satt hela mig själv i en stor spinn. Har liksom inte landat. Men ur cirklar kommer kanske något nytt. Det finns hopp till de få procent av nya tankar som tänks varje dag. De är hoppet som vi tar med oss till nästa dag. Mycket är samma gamla gegga som rörts runt några varv, men vi får faktiskt också guldkorn, ljusglimtar, sken av något nytt, något matigt och något som ger mersmak och sätter det andra i perspektiv. Vi får hopp.

Om jag ska ge en svepande överblicksbeskrivning av min tillvaro så är det en beskrivning som kantas av balans. Jag har en plan för hur jag vill att en vardagsvecka ska se ut för mig, hur jag vill lägga upp mitt plugg och hur jag tar mig an en egen pluggdag, de dagar då jag inte är i skolan. Platsen för mitt flitiga plugg varierar och det är så lyxigt att få göra precis hur jag vill. Det finns en rörlighet, det finns luckor för förändring, men ärligt talat håller jag mig oftast inom min önskade ram.

Jag har mina tre danslektioner som avverkas på vardagskvällarna med fullständigt lyckorus, och jag har en kväll då jag njuter av att bara få komma hem och få lite andrum emellanåt. På helgen är jag fri och ledig, och jag skulle vilja påstå att jag har lärt mig hur jag ska göra för att slippa en ”allmän plugg-ångest” under den tid jag är ledig. Det är helt ljuvligt.

I köket används äggkastrullen, vattenkokaren, smoothie-mixern och brödrosten allra mest. I telefonen skapas spellistor som förgyller min själ och i kalendern för jag en peppig planering med mycket färg. Jag tycker om att känna mig fri och jag tror att jag lärt mig mycket om det på senaste tiden. Det känns fint, jag kämpar och jag njuter av resan under tiden. Mitt emellan mina olika moment ler jag, och kroppen fylls av ett glittrigt lugn.

Och så gick en hel månad, och jag har tänkt skriva både en, två och tre gånger. 2017 har startat i all sin prakt och jag har ägnat dessa fyra veckor åt många tankar kring vad jag vill med mitt nya år. Det känns fortfarande sådär peppigt och fullt av frihet, och jag tycker väldigt mycket om de nya tankarna som börjat studsa in i mitt huvud. Tankar kring om hur jag vill förbättra och ta mig tid till allt det där som lockar. Lugna, mjuka, moln-aktiga puffar finns i mitt sinne när jag föreställer mig det där som jag vill sätta tänderna i. Jag är beredd och jag är taggad på att praktisera det som jag nu bara ser i huvudet som små tussiga moln av idéer.

Vintervädret har fortfarande inte kantats av snö på det där vanliga sättet som vi brukar ha upplevt såhär års. Jag känner mig ovan vid det och vill liksom att vintern ska hugga tag ordentligt så att vi faktiskt får uppleva de där kontrasterna. För jag tycker så mycket om dem. Jag tycker inte om kylan om jag har för lite kläder på mig, men jag tycker om att känna skillnaderna när jag är rustad för det. Då känns jackan och mössan så mjuk och snäll mot min värmesökande hud.

Jag har precis hämtat andan och kommit ut ”på andra sidan” av en förkylning. Jag skulle inte klassa mig som frisk ännu, men jag fick tillbaka energin idag, och har äntligen kunnat ta tag i saker igen. I lördags var jag så dålig att jag tänkte att: ”såhär sjuk har jag inte varit på många, många år!”, och kände mig helt vissen och förstörd i min stackars kropp. Tänk vad halsont och feberyra kan göra kroppen bräcklig och svag. Usch, det var hemskt. Lika kämpigt som det var då – lika glad, tacksam och lättad är jag idag över att börja få se slutet av tunneln. Det kanske också är därför all 2017-pepp tornar upp sig extra tydligt och färgglatt framför mig nu, eftersom jag precis haft ett mörkt moln som kontrasterar mot allt det där. Kontrasterna bringar kanske alltid en klarhet.

Jag har äntligen haft en bra dag idag, och jag har tagit tag i väldigt bra saker och jag har samtidigt vilat och lyssnat på min kropp. Det känns fenomenalt bra måste jag säga. Jag är beredd på att återgå till vardagen nu och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta försöka göra den glittrande, men också med tid för mig själv att andas och känna de där molnen. Jag tycker att de kommer till mig så mycket klarare när jag varit i ett skede av harmoni och balans. Då avtecknar de sig mot himlen i en tydlig skepnad och jag ser precis i vilken riktning jag vill. Det är fint att känna så, och just därför är det så nödvändigt för mig att se till att befinna mig i det där stillastående balans-läget. När stillheten känns i magen, så stannar klockan och hela min blick öppnas upp. Det är då jag ser. Det är då jag känner.

Mitt december började febrigt efter att precis ha tentapluggat som en dåre (troligen med för lite sömn). När sjukligheten släppte efter tre heldagars vilande så avverkades tre proppfulla veckor av mer plugg och diverse andra prestationer. När jag bestämde att jag skulle gå på julledigt den 22 december tog det ett bra tag innan jag kände att jag landade – t.o.m. flera dagar – men nu känner jag att jag varit inne i ett moln av mysigt, kreativt pysslande med avkoppling och harmoni i kroppen. Jag har lyssnat på väldigt många poddar och bl.a. varit djupt försjunken i ett rit-projekt som jag har haft fantastiskt roligt med. Jag har njutit och jag har gjort massor av saker som jag verkligen längtat efter. Det känns lyxigt och fint.

Imorgon är det nyår. Om ungefär ett dygn är det 2017 och jag känner att jag har ett fint 2016 att lägga i ryggsäcken. Jag har upplevt många saker, lärt mig mer om mig själv, blivit helt fenomenal på att hålla mina rutiner så som jag vill ha dem och en hel drös andra saker. Av 2017 önskar jag mig mer musik, mera regelbundet pianospelande och flitiga övningar för att hålla fingrarna i trim. Jag saknar att känna notläsningen flyta och tonerna fylla mitt huvud. Jag önskar mig en mindre orolig själ som bland prestationer ibland blir översvämmad av intryck och ambitioner. Jag önskar mig fler rit-projekt och vill gärna snöa in mig på några av de idéer jag har just nu. Framöver önskar jag mig nya tag med det kära cyklandet som jag hittat i höst. Jag önskar också att jag 2017 ger mig mer tid till att andas och bara vara.

När december är snötom och kal känns det tunga vita täcket lockande. Jag längtar efter att klä på mig massor av kläder och gå i den knastrande, mjuk-hårda, kramiga snön. Jag längtar efter promenader i skogen och många skratt med mina viktigaste och finaste. Och jag ser fram emot att fortsätta lära känna mig själv, så som jag är och så som jag vill vara, och alltid fortsätta att sträva efter att göra livet ännu mer glittrande.