”Hur ska jag gå hem när allt är såhär?”, sjunger Winnerbäck. Hur ska jag kunna gå till sängs när jag känner såhär? När jag är alldeles uppfylld av den här kvällen – den här fina, underbara kvällen med en fantastisk person. Hon som bygger broar mellan det som känns som omaka pusselbitar. Hon som får glittret att vakna till liv igen, som lyssnar ömt och länge på beskrivningar av krokiga stigar med så många hinder och klurigheter. Hon som frågar fler frågor, extra frågor, fördjupar sig och riktigt vill förkovra sig i kärnan, det innersta, det bärande, det viktiga, det stora – för att förstå hur det känns. Hur det varit. Hur det är nu. Hur pusselbitarna kan höra ihop. Hur pusselbitarna känns tillsammans.
Hon som också lyser upp trasselbollen, sätter strålkastarna mot den och visar möjliga lösningar på hur några trådar kan tråcklas upp ur den och lösgöras, bli synliggjorda och sedda från ett annat perspektiv. Vrider och vänder på stumparna, på längderna, ut ur trasselbollen, och låter kärnan, det viktiga, det innersta, få träda fram i ett klargörande av det som känns allra mest. Det som får mig att landa, sätta fötterna mot marken och låta underlaget bära mig.
Hon som också själv delar med sig av det egna strävandet, med de knyckar som finns på den stigen, och beskriver större helheter som tillsammans bildar en bas varpå min förståelse av enstaka moment vilar. Men också hur vi tillsammans observerar mångfalden av samtidiga aspekter, komplicerar analysens objekt såväl som angreppssättet mot den, och bygger någonting större utöver vår egen förståelse i det som vi är med och skapar. Den intima, klara, tydliga, puttrande, levande, organiska, omvälvande bild av vår tillvaro som framträder med sådan kraft att den knockar mig.
Som fundament i botten på hela samtalet ligger en ödmjukhet, omtänksamhet, harmonisk trygghet och frid som får mig att vila i vetskapen om att vi delar precis samma riktmärke, kännetecken och glöd kring att det viktigaste i livet är kärlek. Inte vad vi gör utan hur vi gör det. Resan. Hur vi bygger broarna, skapar banden, fördubblar knutpunkterna och låter möten ske. I vårt finurliga analyserande och våra perspektivförflyttningar återstår en självklarhet så grundläggande att den nästan kan förbises men så oändligt oumbärlig för precis allt vi tror på att den ändå ständigt behöver upprepas: tron på möten, på människor, på förmågor, på allt vi skapar. Tillsammans. Och då blir bekymren vi artikulerar samtidigt lättare att bära, eftersom delat bekymmer betyder dubbel kraft.
1 kommentar
01:09