Så hände det. Tangenterna trycks ner och orden dyker upp. De har funnits där inne och längtat, men det har varit så mycket annat som kallat på uppmärksamheten. Och jag, jag har fortsatt att kämpa på. Sedan sist känner jag mig typ som en ny person. Fast det är kanske en lögn – jag är ju såklart samma person. Men det är mycket som hänt. Inuti, i min tankebubbla, bland värderingar, prioriteringar, känslor och intryck, men också erfarenheter som fått mig att växa, utmana mig själv, puffa mig utanför min bekvämlighetszon, tänka nya tankar.
Här är jag nu, med lekfullheten och möjligheten att komponera de meningar jag vill, på det sätt jag vill och måla någonting. En inre bild. Vilken ska det bli? Jag vet inte riktigt… jag vet bara att det är skönt. Som att få skölja ur någonting, eller kanske bara återuppta kontakten med någon slags inre dialog som för ett pågående resonerande för att fortsätta bringa klarhet.
Idag har jag pratat i timmar med en så fin person. En person som gör mig inspirerad, pepp, livsglad och bejakande. Som tar sig in, som lämnar avtryck, som värmer. En så fin vän som kom sådär nära för ett år sedan och som sedan dess fått en självklar närvaro och blivit en ständig källa till kraft, ro, harmoni, pepp, trygghet, skratt, glädje, kärlek. Om det är något som är fint så är det sådana band. Du känner det, hur det går rakt in, och hur saker från dina axlar lättar. Och du säger till dig själv: den här fina människan måste jag värna om, för den bara gör allting så extremt mycket bättre.
Kommentera?
22:35