Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill skriva. Jag bara känner det. Att jag vill skriva. Att jag vill in i en bubbla som skapar ett skimmer av någonting stilla och behagligt. Jag tror att jag bara vill spara den känsla som finns i mig just nu; känslan av Det ordnar sig. Det finns en röd tråd bland de ord som bildar byggstenar här och det går att skönja mönster som liknar varandra. Men det bryr jag mig inte om, för det är ofta så jag tänker när jag försöker fånga ett fragment av en viss tids dagar i en liten bit text. Rom byggdes inte på en dag, varje dag kan inte alla hjul uppfinnas och det är så mänskligt med hemtam upprepning. Att vagga in sig i ett ekorrhjul av någonting som efter en tid etsar sig fast till något mer kristallklart.
Att skriva luddigt om någonting som kanske är tydligt är kanske en konst. Isåfall har jag precis utfört den. Vad jag försöker säga är att jag känner mig lugn. Men skenet bedrar om det uppfattas som att den känslan alltid känns. Det gör den inte. Den kommer och går. Men just precis nu känns det lugnt. Harmoniskt. Balans. Precis så som det känns när PMS:en äntligen släpper och världen blir klar och tydlig igen. Att bli väckt och bortsliten från den värld av krångliga komplicerade tankar som trasslar ihop sig och bara skapar bekymmersrynkor och humörsvängningar. Att äntligen få landa. Känna friden och se klart. Det är fantastiskt.
Jag har en väldigt låg tröskel till skratt. Jag tänker att om ens humor är kass så blir plötsligt hela världen så otroligt komisk. Det är en efterkonstruktion att hävda att det är anledningen till varför jag är så lättroad, men det är en kul tanke att applicera sådär efteråt för att ringa in lite hur jag resonerar kring det. Om jag kan välja att säga ett hyfsat dåligt skämt för att få klucka till lite grann, så väljer jag att göra det. Det blir faktiskt så mycket roligare då. Och då fullkomligt struntar jag i den torrboll som tycker att jag är lite knepig. Hellre lite knäpp men sprakande, än ett blankt papper utan färg.
Sommardagarna exploderade, det pluggtåg som just nu tuffar, tuffar på i stadig mak, jag klippte mig och hittade fina låtar som passar perfekt i mina öron. Trots de tunga väskor jag kånkar på varje dag, och den utmaning som jag befinner mig i, så känner jag att mina steg ändå är lätta. Det kändes inte så i förrgår, men idag känner jag hur jag kan sträcka på ryggen igen. Det är skönt och gör mina ömma nackmuskler gladare. Och så påminner jag mig själv om livets glitter igen. Och då får leendet glimten i ögat att gnistra till på nytt.
Kommentera?
22:57