Jag är en drömmare. Den dag jag slutar drömma, fantisera, hoppas, vilja, sträva, visionera vill jag att någon stannar mig, lägger händerna tryggt på överarmarna och tittar mig djupt i ögonen för att försöka väcka glimten i ögat igen. Jag är en omvälvande, snabbt associerande djuptänkare. Den period jag svalnar i fantasins idékokande vill jag att någon frågar Hur är det? Jag är en ständig sökare. Den stund jag säger Nu vet jag vill jag att någon påminner mig om livets ständiga organiska process och dess icke-bestämbarhet så att jag får återgå till mitt hungriga grubblande igen. Jag är en känslomänniska. Den tid jag slutar värka av känslor, både glada och ledsna, vill jag att någon drar ett skämt precis i min smak så att det bubbliga får sätta fart igen och skrattet eka ända in i hjärtat. Då mjuknar jag. Släpper tyglarna. Torkar skratt-tårarna och känner alla färger igen.
Jag visste inte att livet skulle vara så stort. Att utveckling är ett ord som egentligen inte har en slutpunkt. Att åren som går ger en trygg omfamnande självklarhet som visar än tydligare vilka konturer jag har. Trots min fantasi trodde jag ändå att det fanns ett stopp, en ändhållplats dit färden en dag skulle avslutas på, för att sedan vara som ett färdiglagt, balanserat pussel. Men det där är bara en illusion. En illusion om något konstant, en dröm om ett perfekt system som vi tror kan göra lyckan beständig. Men vi har fel. Livet är så mycket mer än så.
Ikväll är jag varm i sinnet. Sådär mjuk, trygg, lugn efter en tid av virrigheter som jag ändå beskriver som kul saker. Ankaret i marken kom tillbaka igen, och jag sträckte på mig, kände solen värma ansiktet och fokuset blev greppbart och precist. Tänker på fina människor som lärt mig så många viktiga saker och blir varm även i hjärtat. Livet. Så stort.
Kommentera?
00:42