Så mycket saker som händer och sker. Så många steg jag går och så mycket jag ser. Promenad efter promenad i skogens friska luft. Ett andrum bland dagar med mycket som är tufft.

Jag känner att jag växer. Breddar mitt synfält. Skärper min blick. Utmanar mig själv. Mitt bland alla vågor av osäkerhetskänslor som smittsamt sköljer in eftersom jag är en receptiv varelse med antenner. Det är som att vi allihop går igenom samma gegga och alla försöker hitta sitt eget sätt att göra det på utan att fastna i stelnad geggamoja.

Jag låter orden få ta plats för sällan numera. Övar ständigt på att sänka farten och tycker att mina skogspromenader sänker mina axlar och förankrar mitt hjärta i marken igen. Det är skönt. Att planlöst gå omkring och titta upp på alla träd som så snällt står där och bara är. Så många mysiga småljud från varje fotsteg och sådan snäll tystnad som omfamnar när jag stannar och blickar upp mot trädkronorna.

Jag såg en hackspett idag. Mitt favoritgosedjur som liten var en hackspett. Jag hörde hur den hackade mot trädet och jag tänkte att det var höga ljud för en så liten filur. Ett ihåligt murrigt och dovt hackande som fick vårkänslor att sköljas över mig även om jag gick på ett snö-spräckligt underlag.

Så många fria tankar som får passera när jag går där. Minnen, tankar och känslor jag inte tänkt på på länge. Nya tankar att smaka på och filura vidare på. Idéer som föds. Och så en väldans massa konstaterande över hur mycket jag älskar skogen. Ungefär så brukar det väl låta.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.