Så satt jag där bland tangenterna och kände hur fingrarna längtande erbjöd ett mjukt anslag och musiken fyllde mig med sådan värme. En trygg, bekant, underbar värme från en gyllene tid där musik fick vara allt ett tag. Det är fortfarande allt – alltid, jämt, hela tiden – men det är det på håll, ibland. För att jag inte får pressa in för många ambitioner, för då storknar jag. Men åh vad det sjöng i mig. Två timmar av ren fröjd, där jag sakta men säkert väckte mina fingrar till liv. Jag kände det – kontakten, spänningen, ruset, flödet. Jag kände hur det fyllde hela mitt väsen och det fanns ingenting annat i mitt huvud. Bara att återge det nu får mig att längta tillbaka in i bubblan.
En bubbla av toner som kan måla palettens alla färger. Ett ackord som skapar en tät stämning bara genom sitt existerande, sitt vilande nu. Som hållpunkter att falla på, stanna på, känna efter, smaka på känslan, falla ner i den och bara uppslukas. Det är någonting vackert som talar när musik föds. Det är något som går till roten av mitt hjärta och får det att kännas så stort och mäktigt. Pianots klingande famn är en famn så mjuk och lugn att vila i. En plats för ro. En plats för bearbetning. En plats för reflektion.
Musiken är bryggan mellan de olika beståndsdelarna. Musiken är det mysterium som alltid lockar mig. Musiken är det som fyller hålrummen i alla frågetecken. Musiken har de svar som får mig att fastslå, förstå, inse, känna, landa. Musiken är min tillflykt, mitt kall, min glöd och min strävan. Och musiken är det verktyg jag har för att förstå.
Kommentera?
22:09