Rakt in i själen

Jag känner den. Övertygelsen om att det blir bra. Jag hör det klingande skrattet och ser din blick som blixtsnabbt förmedlar något och får vår konversation att fortsätta utan behovet av ord. I skrattet är vi så trygga. Kluckande, familjära, vana. Den starka känslan fyller hela min kropp. Uppbackningen. Stödet om jag ramlar. Den totala och fullkomliga respekten. Den vördnadsfulla frågan om hur det kändes, hur känns det, hur mår du?

Ett gemensamt språk, en sammanhängande melodi med stora gester och snabbt flöde av rappa bokstäver. Och samtidigt massa parenteser mitt emellan, för att vi inte kan låta bli, för att vi vet att den andra skrattar åt omvägen som samtalet tog, men på grund av komiken behålls alla detaljerna, för att vi skrattar åt dem, ler åt nördigheten, onödigheten, flams-strukturen, och låter munnen bara babbla på.

De där stora ögonen när en fråga ställs. Sådär naket, öppet, rakt på. Omtanke. På riktigt. Och det känns. Det finns liksom ingen tvekan om halten av äkthet det är frågan om, för känslan i kroppen gör allting så självklart. Du finns där. Nu är du till och med här, inom ses-ofta-avstånd. Och det är för mig helt ovärdeligt.

Mellan tonerna av allvar blandas de ljust klingande skratten som vi avverkar det ena efter det andra. Komiken, mimiken, röst-förvrängningen, dialekterna. Glimten i ögat. Allvar och sedan skratt. Kära älskade vän. Du gör mig hel.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.