Sedan sist blev tyngden tyngre och motståndet växte. Jag tänker inte hymla, för jag tycker det är dumt, så därför skriver jag: jag har inte mått bra. Snälla nån, ta’t lugnt, inget allvarligt, hej och hå. Men jo, ändå. Vänta lite. Det är ju faktiskt ändå allvarligt att inte må bra. Kanske oavsett hur mycket ”inte bra” det handlar om?
Jag har också funderat mycket på huruvida det är möjligt att ha ett psykiskt välmående som alltid är på topp. Om vi som människor skulle vara funtade på det sättet så borde den stora frågan vara: hur skulle vi då få motivation till att utvecklas och gå framåt? Mot det svarta avtecknas starkare färger. Jag tror verkligen det (min konstnärliga övertygelse har alltid sagt det till mig, om den nu skulle ha en mänsklig talan – likaså mitt känsloregister). Jag tror att en person som alltid är nöjd skulle nöja sig. Det säger sig självt. En person som då nöjer sig skulle stanna, för varför skulle den flytta på sig? Den är ju nöjd. Därför skulle jag bara vilja säga lite försiktigt att jag tror typ att det kanske är lite grejen att vi behöver känna lite motstånd ibland, för att kunna puttas i en riktning dit vi vill. (Detta låter som att saker och ting är uttänkta i förväg, och jag vet inte om jag är beredd att hålla med om den saken. Troligen inte alls. Men om vi lämnar det där och slutar nörda så kan jag bara säga det lite försiktigt utan att behöva ursäkta och omgärda allting i ett lull-lull, eftersom denna tanke inte är färdigtänkt, utan bara snabbt nerhafsad. Fast att omgärda det i ett lull-lull – det kanske jag redan gjort nu, paradoxalt nog…)
Jag är trött. T-r-ö-t-t. Och jag känner att jag lär känna mig själv så mycket i den balansgång som hela tiden råder. Balansen mellan att vara nöjd och inte nöjd. Den tiden som precis har varit blev inte riktigt som den skulle bli. Eller kanske snarare: som jag trodde att den skulle bli. Jag såg framför mig, och kände, hur min kreativa glöd började glittra och pysa och bubbla och puttra. Målade upp en bild för mitt inre som jag var så nöjd och glad över, och trivdes så bra i. Men sedan kom det något oväntat: en våg av en icke-trivsel som skapade spänningar i min kropp och, som jag skulle vilja uttrycka det: som gav en seg, emotionell trötthet p.g.a. förvirring i vilken roll jag skulle inta. Och plötsligt fann jag mig själv bara tom som ett skal. Glittret ramlade av.
Ibland tänker jag att det tar ett tag innan kroppen processat och förstår vad som sker. Vi är lite tröga liksom. Men när det väl gått upp för mig att jag inte mådde bra, så blev ju det nästan som en liten sorg att hantera – besvikelsen, hopplösheten, meningslösheten, icke-peppigheten. Det var ju inte så det skulle bli.
MEN – nu är jag på andra sidan. Officiellt gick jag nu in i min nya plugg-hösttermin och har idag avverkat första dagen. Inledde med en morgonpromenad och kände daggen mot gympaskorna och sa till mig själv att jag minsann är bra, oavsett prestation. Jag behövde liksom höra det (för det är också en såndär sak som vi behöver påminna oss om – vi är faktiskt tröga på den biten också, sorgligt nog).
Jag skriver snabbt och bara låter det rinna ur huvudet, så det är ganska osammanhängande, men vad spelar det för roll? Det här är jag. I soffan. Trött som en sten efter intryck från dagen. Jag känner att det kommer väckas en pepp i mig om denna höst. Eller alltså, det har jag ju redan känt såklart (Ina Planeraren har ju redan förberett och fixat och donat en massa innan dagen idag, så som jag är..) – men nu känner jag att jag officiellt kan vända blad och jobba på att skaka av mig den senaste tidens nedstämdhet.
Slutligen. För att avrunda detta, eftersom min hjärna typ inte producerar så mycket mer spännande än såhär i nuläget, så säger jag: Ja, jag är mänsklig. Vi är mänskliga. Vi gör fel och vi mår bra, vi mår dåligt, vi tar nya tag. Och det är det som är spännande. Det är det som är det stora mysteriet, den stora hemligheten, det som vi alla delar. Alla de mänskliga dragen. Våra olikheter och våra likheter. Och det är i skarvarna vi möts. I skarvarna kan vi pussla ihop någonting större som gör oss klokare. Och det är förbaskat fint.
Kommentera?
21:12