Jag sjunker djupare ner i madrassen och min ömma rygg från dagens spänningar tvingas långsamt att mjukna. Mina axlar kan inte vara spända mer, inte i detta läge, och jag känner efter hur käkarna egentligen känns. Är de spända eller är de avslappnade? Så många gånger som jag funderat på det. Är inte det ändå en svår sak att avgöra? För om de är helt avspända så kommer jag väl inte hålla ihop munnen? Eller hur vet jag att jag håller dem i ett bra läge, utan att bita ihop för hårt eller att ”gångjärnen” är ansträngda på något sätt? Jag tycker det är knepigt att avgöra, åtminstone nu när de känns klena efter vad jag tror varit en tendens till ihopbitande idag.

Att hålla fanan högt trots att mycket falerar. Att fortsätta leverera trots sviktande balans i inlevelse och stöttning från vissa berörda parter. Att bara fortsätta. Oavsett. Motstånd. Som. Uppstår. Typ det pysslar jag med bland jobbtimmarna. Och får stundtals en spänd och öm kropp trots att jag vet att jag krigar allt jag kan.

Men jag tänker inte vara bitter. För sedan sist har jag och min sambo fixat vårt kommande boende vilket innebär en flytthöst med allt vad det innebär. Det är ett solskensbesked som kommer ta ett tag att smälta, men det känns verkligen fint. Jag har också haft viktiga och bra samtal med nära vänner, umgåtts med mina föräldrar, känt havslukt, hört våg-kluck, skissat lite smått, varit nyförälskad i mitt trumset som för tillfället står i köket, läst böcker och lyssnat många poddar. Och just nu är vi kattvakter ett slag, vilket är mysigt som bara den.

Det känns ändå bra. Trots dagens och gårdagens slit. Jag kämpar på. Och jag är förbaskat glad över mycket i livet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.