Så omges jag av sommartider, en kalender med annat upplägg, dagar som ser ut på ett helt annat sätt än jag är van vid. En väldigt behövlig pluggpaus och istället en ny tid med både ledighet och jobb. Nytt jobb, massor av ny information, nya ansikten, nya funderingar, nya rutiner. En helt ny tid att sätta klockan på. 04:45 ringer den och mina ögon är grusiga och trötta men snart blir den ljusa morgontimmen ganska behaglig ändå. Åtminstone om jag lägger mig i bra tid. Det är lite som att världen står still och håller andan omkring 5-tiden. Staden sover, nästan ingen är uppe, fåglarna kvittrar och i stillheten får jag andas in den friska luften i min promenad mot hållplatsen. Och det är helt ljust.
Det känns bra med en ny tid och jag trivs med den. Jag ser fram emot när de första informationsstormarna lägger sig, för just nu får jag så mycket ny information i huvudet varje dag att jag inte riktigt förstår hur jag ska hålla reda på allting. Men det går framåt och jag känner mig trygg med att det kommer gå bra. Det känns som en lyx att inte jobba heltid i sommar och att få sänka tempot under mina veckor och ta det lite som det kommer. Jag behöver verkligen det.
Ny musik fyller mina öron, från en favorit som äntligen släppt lite nytt. Vibrationerna minner om svunna tider från en tonår då jag fann denna favorit och hennes ord fick mina tankar att bli klarare. Jag älskar den värld jag hamnar i när jag lyssnar på musik. Den är färgsprakande, tar sig in i en botten hos mig, fyller varje kvadratcentimeter av mig med en värme och en tröst. För jag tycker att det är just det som musik är. Tröst. Ett sätt att hantera känslor, fundera, ta ställning, få perspektiv, filtrera information, förstå, lyssna, lägga bitar på plats, inspireras, peppas, skapa stämningar, minnas, se tillbaka på gamla tankar, påminnas om viktiga saker, gå till botten av mina känslor. Jag är en textlyssnare men samtidigt har jag fått så många verktyg till att analysera musiken från mina två år på folkis. Mina öron kan fastna på olika skikt och plötsligt blir den kompakta, precisa ljudbilden ett hav av spännande toner att upptäcka. Toner som inte bara serveras, utan som jag får leta reda på, sjunka ner i och plötsligt få syn på. Då avtecknar sig ett större spektrum av färger och innebörden i musikens känslostämning slår an någonting i mig. Nyanserna, dynamiken, artikulationen av den känsla som förmedlas slår mig starkt i hjärtat. Den världen är fantastisk.
I mitt uppehåll av att vara heltidssysselsatt, eller vad vi ska kalla det, känner jag hur andrummet släpper lös en kreativ gnista. Jag håller som vanligt på att öva på att hålla en balans mellan prestation och vila. Jag håller långsiktigt på att öva på att inte ha så höga krav på mig själv och försöka acceptera att ibland kan jag ha en dålig dag och det är helt okej. Att det inte är möjligt att uppfylla alla bubblande idéer i mig samtidigt, utan att jag måste sålla. Jag behöver ibland sänka axlarna, ribborna och ambitionerna, ge det mer tid och tänka att jag är helt okej precis som jag är – utan prestation. Det kan vara svårt för en person som älskar kicken av att utvecklas. Det finns så mycket jag vill. Att jag ibland kanske drunkar i den ivern.
När jag nu ger mig mer tid så märker jag hur musiken i lurarna tar ett större grepp om mitt känsloliv. Att jag hör mer. Tar in mer. Känner mer. Låter det landa och låter mig bara drabbas av musiken. Det känns så skönt, fint och jag bryr mig så mycket om det. För musiken får mig att landa. Musiken får mig att binda ihop min egen karaktär. Musiken ger mig verktyg att förstå mig själv, för då blir allting solklart. Det bara finns där, och pusslar ihop hela min person och jag känner hur jag bottnar, landar och plötsligt står stadigare på marken. Sträcker på ryggen, lyfter hakan och tittar uppåt. Släpper fokus från onödiga småsaker som pockar på min uppmärksamhet men som jag egentligen borde förbise ibland. Musiken ger mig ett fokus, ett lugn och en mening. Och jag vet ärligt talat inte vad jag vore utan den.
Kommentera?
21:25