Mina housetrötta muskler blir allt tyngre till tonerna av ljuv pianomusik. Fingrar som med precision och skicklighet målar fram känslor och färger fyller mitt huvud. Känner den kalla, svalkande kvällsluften mot min varma, svettiga, möra hud och mörkret omsluter kanske en tunn dimma i sin famn. Asfalten är blöt av regnvatten och jag sitter längst fram i bussen och tittar ut över vägen. Tänker att jag i livet befinner mig på en stig som tar mig närmare en person med stor kunskap om mänskligt beteende, på så många olika sätt. Känner hur jag fyllts av insikter och skarpheter gång på gång, vilket ökar inspirationen för alla analyser som hela tiden praktiseras och tränas fram. Ser mönster, kontraster och får språk som ger mig förmåga att verbalisera mer abstrakta saker men som ger ett konkret, faktiskt verktyg till min verktygslåda. I huvudet vaskas det fram en allt klarare hinna mot vilken allting projiceras. Som en smutsig yta som blir allt klarare, allt renare, och där nya fläckar tvättas bort och avslöjar ytterligare insikter.

Ofta märker jag hur jag dras till kontrasterna, dras till motsättningarna, dras till att förstå varför, förstå hur och kunna sätta ord på vad som egentligen sker. Det finns nästan alltid två sidor av det mesta, och det fascinerar mig. Det intresserar mig och jag älskar att fundera och filura över spänningsförhållandet. Jag kan också falla ner i ett dunkelt hål där jag finner mig cynisk och bitter över trögheten i strukturer, trögheten i mönster som vi återigen upprepar. Men så kommer en ny dag och jag får tillbaka hoppet, det där som jag envist tänker hävda att människan fortsätter att klamra sig fast vid. Hoppet och ljuset och trösten. Kraften hos individerna, kraften som kan förändra, skapa nytt och skapa något fantastiskt.

Det är som att ständigt vara i rörelse. Som att få begrepp för alla de funderingar som legat gömda inom mig, gett mig så många olika jobbiga känslor, gett mig bra känslor men som framförallt gett mig funderingar. Funderingar och en stark längtan efter att förstå, reda ut, sätta på plats och slutgiltigt definiera. Att få bemöta den starka hungern och känna hur jag steg för steg kommer närmare någonting som blir allt rikare… känna hur jag växer, tar in, lägger till, putsar, bygger vidare… det är så många olika saker på en gång. Det är att berika mitt väsen. Att äntligen få veta. Alla dessa frågor. Det finns kanske inte alltid svar, men det finns sätt att eventuellt förklara hur mysteriet kan vara så mystiskt. Hur vi kan vara så dubbelsidiga, ambivalenta och många gånger enkelspåriga och dömande. Det är befriande, upplyftande och utvecklande att få språk för att formulera vilken otroligt fascinerande, mångfacetterad och rik upplevelse det är att vara människa. I färger, känslor och skeenden.

Får små guldkorn i tankeflödet ibland, som jag stannar upp vid och försöker placera i någon form av burk, förråd eller skattkista där jag samlar alla de där bra sakerna som är viktiga att föra med sig, upprepa och påminna sig om. Tänkte att: den viktigaste lärdomen i livet måste vara att vara snäll mot sig själv. Och jag tror att det är så. Att vara snäll mot sig själv får självkritiken att bekämpas. Att vara snäll mot sig själv innebär att låta sig njuta, låta sig släppa kraven, låta sig sluta bedömas, att sluta bedöma sig själv. Att vara snäll mot sig själv måste innebära att ens känslor, ibland svåra förutsättningar och ens ”tuggmotstånd” går att tampas med lite bättre. För om jag är snäll mot mig själv kommer jag också att peppa mig själv, stanna upp, slappna av, njuta. Då kommer jag må bra, och vad är väl viktigare än att må bra?

Att vara snäll mot sig själv borde kanske automatiskt också innefatta att vara snäll mot andra. För jag tror att med en snäll inställning till sig själv blir det liksom meningslöst att skyffla smuts på någon annan. För om jag är snäll mot mig själv märker jag troligen att det är väldigt effektivt, väldigt bra och väldigt tillåtande. En gynnsam miljö att växa i. Då vill jag nog stanna i den miljön, få den miljön att sprida sig och bli större. Och då tror jag att andra bemöts med samma snällhet. Därför är det nog viktigt att öva på att hålla fast vid det: att vara snäll mot sig själv. (Men det är dock ett privilegium att få bekymra sig över sin egenriktade snällhet. Som om det är världens största problem.)

Det finns så många kapitel jag bläddrat förbi. Det finns så många avslutade trasselnystan som jag först nu kan titta tillbaka på och känna att jag kommit loss ifrån. Med tid kommer perspektiv. Ytterligare en klyscha, men varför inte. För det är först nu som jag får språk, begrepp och klarhet i att förstå varför jag gjort som jag gjort och varför jag känt som jag känt. Jag är nog långt ifrån färdig-nystad, men jag har nystat upp en bra massa saker redan och jag märker hur jag bläddrat vidare. Någonstans på vägen hände det och med tiden har jag lärt mig att se på saker på ett annat sätt. Kanske främst lärt känna mig själv ordentligt. Gett mig själv den respekt jag förtjänar. Eller nåja, jag har åtminstone gjort det några gånger, men det är en konstant resa och ett ständigt work-in-progress. Kanske är det just det som det handlar om. Att vara snäll mot sig själv är att respektera sig själv. Synd att vi så ofta verkar uppmanas till självkritik och ständigt putsa den fasad vi målar upp, med konstant reflektion. Inte konstigt att vi faller i den gropen. Men hoppet lämnar inte människan! Så here we go again…

Tankarna cirkulerar. Precis som det steg vi övade på i housen, där vi med hjälp av centrifugalkraften från huvudet kunde få benen att lättare lyfta från golvet, lättare sväva, lättare vrida sig i en cirkel och lättare illustrera den flödande, flytande, upp-studsiga känslan som är housens karaktär. Jag har nog satt hela mig själv i en stor spinn. Har liksom inte landat. Men ur cirklar kommer kanske något nytt. Det finns hopp till de få procent av nya tankar som tänks varje dag. De är hoppet som vi tar med oss till nästa dag. Mycket är samma gamla gegga som rörts runt några varv, men vi får faktiskt också guldkorn, ljusglimtar, sken av något nytt, något matigt och något som ger mersmak och sätter det andra i perspektiv. Vi får hopp.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.