Och så gick en hel månad, och jag har tänkt skriva både en, två och tre gånger. 2017 har startat i all sin prakt och jag har ägnat dessa fyra veckor åt många tankar kring vad jag vill med mitt nya år. Det känns fortfarande sådär peppigt och fullt av frihet, och jag tycker väldigt mycket om de nya tankarna som börjat studsa in i mitt huvud. Tankar kring om hur jag vill förbättra och ta mig tid till allt det där som lockar. Lugna, mjuka, moln-aktiga puffar finns i mitt sinne när jag föreställer mig det där som jag vill sätta tänderna i. Jag är beredd och jag är taggad på att praktisera det som jag nu bara ser i huvudet som små tussiga moln av idéer.

Vintervädret har fortfarande inte kantats av snö på det där vanliga sättet som vi brukar ha upplevt såhär års. Jag känner mig ovan vid det och vill liksom att vintern ska hugga tag ordentligt så att vi faktiskt får uppleva de där kontrasterna. För jag tycker så mycket om dem. Jag tycker inte om kylan om jag har för lite kläder på mig, men jag tycker om att känna skillnaderna när jag är rustad för det. Då känns jackan och mössan så mjuk och snäll mot min värmesökande hud.

Jag har precis hämtat andan och kommit ut ”på andra sidan” av en förkylning. Jag skulle inte klassa mig som frisk ännu, men jag fick tillbaka energin idag, och har äntligen kunnat ta tag i saker igen. I lördags var jag så dålig att jag tänkte att: ”såhär sjuk har jag inte varit på många, många år!”, och kände mig helt vissen och förstörd i min stackars kropp. Tänk vad halsont och feberyra kan göra kroppen bräcklig och svag. Usch, det var hemskt. Lika kämpigt som det var då – lika glad, tacksam och lättad är jag idag över att börja få se slutet av tunneln. Det kanske också är därför all 2017-pepp tornar upp sig extra tydligt och färgglatt framför mig nu, eftersom jag precis haft ett mörkt moln som kontrasterar mot allt det där. Kontrasterna bringar kanske alltid en klarhet.

Jag har äntligen haft en bra dag idag, och jag har tagit tag i väldigt bra saker och jag har samtidigt vilat och lyssnat på min kropp. Det känns fenomenalt bra måste jag säga. Jag är beredd på att återgå till vardagen nu och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta försöka göra den glittrande, men också med tid för mig själv att andas och känna de där molnen. Jag tycker att de kommer till mig så mycket klarare när jag varit i ett skede av harmoni och balans. Då avtecknar de sig mot himlen i en tydlig skepnad och jag ser precis i vilken riktning jag vill. Det är fint att känna så, och just därför är det så nödvändigt för mig att se till att befinna mig i det där stillastående balans-läget. När stillheten känns i magen, så stannar klockan och hela min blick öppnas upp. Det är då jag ser. Det är då jag känner.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.