Att bestiga ett berg

Kan man ha en vardag utan prestationer?, frågar jag mig och försöker sänka mina axlar. Känner hur min tunga kropp trycker ner mig i soffan som om jag kunde känna gravitationskraften med mina bara händer. Det är så mycket kraft som drar mig neråt, tänker jag, och funderar över dagens uppförsbacke. Hur jag tappert fortsatt kämpa i den starka motvind som konstant fått min vandring att gå långsammare.

Jag tycker om människor på väldigt många sätt och jag verkligen älskar komplexiteten i att vi alla är olika, men, och det här vill jag betona: ibland är det faktiskt inte så lätt att samarbeta i grupp. När båten ligger där i plurret och har flera olika armar som drar i den – hur ska båten veta vilket håll den ska färdas när alla drar åt olika håll? Den striden har jag fått utkämpa idag, i flera timmar. Ett respektfullt tassande från många olika håll, där man vrider och vänder på sig själv och sina försiktiga yttranden för att få fram betydelsen av: ”Jag förstår att det är svårt att ta ett beslut om detta nu, men vi måste faktiskt komma vidare”. Att bestämt försöka vara ödmjuk. Det måste vara en konst som alltid kräver övning. Jag kommer alltid att fortsätta försöka öva, för jag gillar människor och jag gillar samarbete när det funkar, men den uppförsbacke som tornar upp sig vid motsatsen fullständigt dränerar mig på energi.

Så nu sitter jag här och känner hur mina ögon nästan går i kors. Tänker på allt jag gjort idag och kan inte förstå hur allting fick plats på en enda dag. Inte heller kan jag förstå att mitt hjärnkontor fortfarande inte har släckt och tackat för sig. Hur kan min hjärna fortsätta tänka? Hur kan jag fortsätta spinna vidare på massa olika tankar, fast att jag är så trött? Det är som att hela maskineriet har dragits igång i så hög utsträckning idag att processen att stänga ner det inte går i en handvändning. Jag har steg för steg försökt tvinga mig till att stänga av, tänka tomma tankar, utan reflektion och utan prestation. Bara snälla, tysta, helst innehållslösa, meningslösa tankar. Det går väl sådär med den saken.

Nu fastnade jag med blicken en stund och kom att tänka på hur skönt kudden kommer kännas mot huvudet. Längtar något otroligt till att krypa ner där och känner mig så otroligt tacksam att det kommer ske inom sisådär tio minuter. Wow. Tänk vad fint att ha en säng att borra ner sig i.

  1. Tanya skriver:

    Ina Ina Ina! Jag kom att tänka på dig och ditt mail från ett par år sen (eeh ja…) som jag fortfarande inte svarat på. Är hemma på min lunchrast och bestämde mig för att kika in här och hepp! Du skriver ju! Så glad att du gör det, finaste du. Hinner inte skriva så mycket mer men jag återkommer. Önskar dig världens finaste avslutning på det här året nu. Stor kram, Tanya (formerly known as Chickan ;) )

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.