Jag märker att jag sprungit. Jag har sprungit och jag vet inte hur länge jag har sprungit. En stor del av tiden har det varit superkul och jättehärligt, utvecklande och peppande, och jag har kommit en bra bit på väg. Jag har älskat hur jag pusslat ihop alla olika saker, checkat av det ena efter det andra och njutit av varenda steg jag tagit. Men nu börjar benen bli trötta. Jag måste stanna. Jag behöver komma ur ekorrhjulet. Hur kommer man loss?

Å ena sidan glädjen av många bollar i luften, å andra sidan viljan att ta en sak i taget. Hur kombinerar man dem? Går det att göra många saker och ändå behålla harmonin i kroppen hela vägen rakt igenom? Jag tvivlar på det. Jag vet att det brukar komma en brytpunkt för mig. En punkt då jag känner att jag bara måste kasta mig ur ekorrhjulet och känna fötterna på jorden igen. Bara bry mig om mig själv. Hinna lägga det stora pusslet med mina tankar som brickor och först då få lite perspektiv och reflektion över den senaste tillvaron. Precis just nu är det precis just det jag behöver.

Det är november och tiden fram tills nu har jag gjort otroligt många saker, upplever jag. Jag har verkligen gjort bra saker, kul saker, utvecklande saker och jag har haft kul. Men jag måste också lära mig att chilla. Men hur sjutton ska jag kunna lära mig att chilla när jag älskar att vara i rörelse? Säg till en dansare att stanna fast att musiken fortfarande strömmar ur högtalarna. Säg till musikern att sluta spela fast att känslorna fortsätter bränna inombords och önskar bli tonsatta. Hur ska jag kunna hejda den storm som får mig att leva mitt allra fullaste, mitt allra mesta, mitt allra skimrigaste, mitt allra mest levande jag? Det är svårt. För jag älskar det. Jag älskar att svepas med, och jag älskar att fortsätta springa. Jag älskar att försöka få mitt ekorrhjul att bli så som jag vill ha det. Och jag älskar att känna ruset när håret fladdrar i vinden.

Nu ska jag lyssna på min kropp. På mitt dunkande huvud och mina ömma fötter. Nu ska jag försöka komma ner i varv och bygga upp min energi igen. Jag behöver verkligen det här. Jag vet inte hur länge jag sprungit denna gång, men jag vet att det är långt. Hela kroppen kallar på mig att bara släppa taget och sluta effektivisera. Sluta skriv fler listor på saker jag behöver fixa. Jag behöver inte någonting! Eller jo. Vila.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.