Schackrutig.se

Kan man ha en vardag utan prestationer?, frågar jag mig och försöker sänka mina axlar. Känner hur min tunga kropp trycker ner mig i soffan som om jag kunde känna gravitationskraften med mina bara händer. Det är så mycket kraft som drar mig neråt, tänker jag, och funderar över dagens uppförsbacke. Hur jag tappert fortsatt kämpa i den starka motvind som konstant fått min vandring att gå långsammare.

Jag tycker om människor på väldigt många sätt och jag verkligen älskar komplexiteten i att vi alla är olika, men, och det här vill jag betona: ibland är det faktiskt inte så lätt att samarbeta i grupp. När båten ligger där i plurret och har flera olika armar som drar i den – hur ska båten veta vilket håll den ska färdas när alla drar åt olika håll? Den striden har jag fått utkämpa idag, i flera timmar. Ett respektfullt tassande från många olika håll, där man vrider och vänder på sig själv och sina försiktiga yttranden för att få fram betydelsen av: ”Jag förstår att det är svårt att ta ett beslut om detta nu, men vi måste faktiskt komma vidare”. Att bestämt försöka vara ödmjuk. Det måste vara en konst som alltid kräver övning. Jag kommer alltid att fortsätta försöka öva, för jag gillar människor och jag gillar samarbete när det funkar, men den uppförsbacke som tornar upp sig vid motsatsen fullständigt dränerar mig på energi.

Så nu sitter jag här och känner hur mina ögon nästan går i kors. Tänker på allt jag gjort idag och kan inte förstå hur allting fick plats på en enda dag. Inte heller kan jag förstå att mitt hjärnkontor fortfarande inte har släckt och tackat för sig. Hur kan min hjärna fortsätta tänka? Hur kan jag fortsätta spinna vidare på massa olika tankar, fast att jag är så trött? Det är som att hela maskineriet har dragits igång i så hög utsträckning idag att processen att stänga ner det inte går i en handvändning. Jag har steg för steg försökt tvinga mig till att stänga av, tänka tomma tankar, utan reflektion och utan prestation. Bara snälla, tysta, helst innehållslösa, meningslösa tankar. Det går väl sådär med den saken.

Nu fastnade jag med blicken en stund och kom att tänka på hur skönt kudden kommer kännas mot huvudet. Längtar något otroligt till att krypa ner där och känner mig så otroligt tacksam att det kommer ske inom sisådär tio minuter. Wow. Tänk vad fint att ha en säng att borra ner sig i.

Jag märker att jag sprungit. Jag har sprungit och jag vet inte hur länge jag har sprungit. En stor del av tiden har det varit superkul och jättehärligt, utvecklande och peppande, och jag har kommit en bra bit på väg. Jag har älskat hur jag pusslat ihop alla olika saker, checkat av det ena efter det andra och njutit av varenda steg jag tagit. Men nu börjar benen bli trötta. Jag måste stanna. Jag behöver komma ur ekorrhjulet. Hur kommer man loss?

Å ena sidan glädjen av många bollar i luften, å andra sidan viljan att ta en sak i taget. Hur kombinerar man dem? Går det att göra många saker och ändå behålla harmonin i kroppen hela vägen rakt igenom? Jag tvivlar på det. Jag vet att det brukar komma en brytpunkt för mig. En punkt då jag känner att jag bara måste kasta mig ur ekorrhjulet och känna fötterna på jorden igen. Bara bry mig om mig själv. Hinna lägga det stora pusslet med mina tankar som brickor och först då få lite perspektiv och reflektion över den senaste tillvaron. Precis just nu är det precis just det jag behöver.

Det är november och tiden fram tills nu har jag gjort otroligt många saker, upplever jag. Jag har verkligen gjort bra saker, kul saker, utvecklande saker och jag har haft kul. Men jag måste också lära mig att chilla. Men hur sjutton ska jag kunna lära mig att chilla när jag älskar att vara i rörelse? Säg till en dansare att stanna fast att musiken fortfarande strömmar ur högtalarna. Säg till musikern att sluta spela fast att känslorna fortsätter bränna inombords och önskar bli tonsatta. Hur ska jag kunna hejda den storm som får mig att leva mitt allra fullaste, mitt allra mesta, mitt allra skimrigaste, mitt allra mest levande jag? Det är svårt. För jag älskar det. Jag älskar att svepas med, och jag älskar att fortsätta springa. Jag älskar att försöka få mitt ekorrhjul att bli så som jag vill ha det. Och jag älskar att känna ruset när håret fladdrar i vinden.

Nu ska jag lyssna på min kropp. På mitt dunkande huvud och mina ömma fötter. Nu ska jag försöka komma ner i varv och bygga upp min energi igen. Jag behöver verkligen det här. Jag vet inte hur länge jag sprungit denna gång, men jag vet att det är långt. Hela kroppen kallar på mig att bara släppa taget och sluta effektivisera. Sluta skriv fler listor på saker jag behöver fixa. Jag behöver inte någonting! Eller jo. Vila.