Ett nytt inlägg är på väg att födas, men jag vet inte riktigt vad det ska bli. Jag känner bara för att låta tankarna studsa ner i tangenterna och projiceras på den här vita ytan. Se den vita ytan täckas av bokstäver som säger någonting, som beskriver någonting och som får mina tankar att samlas i en enda röd tråd som tillsammans bildar en mening. Ja, det känns behagligt att få följa mina tankar i en skriven text.

Jag skriver så sällan här numera att det blir lite rostigt varje gång jag väljer att knåpa ihop några rader. Jag behöver då omdefiniera den här platsen för mig själv så att jag vet vad jag håller på med, så att jag också kan förhålla mig till den så som jag vill. Det blir sådana glapp mellan inläggen att jag tror att mitt flöde stakar sig. Det känns tråkigt, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Eller jo, det vet jag. Om jag skulle vilja upprätthålla ett ”stabilt” flöde här – och då menar jag inte en regelbundenhet som är spikad, utan ett flöde som behåller sin röda tråd och inte känns hackig – då får jag ju i så fall skriva oftare, och fila på det där. Faktum är att jag inte vill sätta en stämpel på det här stället, för mig själv. Jag vill inte att jag ska fastna i en känsla av att jag på något sätt är bunden till hur ofta jag ska skriva, eller hur mycket jag ska skriva, eller vad jag ska skriva, vad det ska handla om, hur många bilder jag ska posta, hur ofta jag ska posta bilder, o.s.v. Jag vill bara vara fri, och skriva eller skapa något närhelst jag vill.

Det är svårt att vara fri utan att ha begränsningar. Det är svårt att känna att det blir samlat och så som det är tänkt, eftersom att det inte finns en plan. Att jag dessutom är en person som älskar att göra saker helhjärtat, ha tänkt igenom saker och vill bygga upp grejer från grunden – ja, det gör att denna ”frihet” kan bli svår att tackla ibland. Och då blir det som det känns nu – som att jag försöker hacka fram några ord som kanske har en väldig distans till den förra texten som publicerades. Men ja, detta är väl egentligen bara en liten parentes, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det. Hur jag förhåller mig till den här platsen. För om jag inte har en bild över det i mitt huvud – hur jag ska förhålla mig till den här platsen – så kommer det bli förvirrande för mig. Och då blir det precis såhär. Rörigt.

Sedan sist har jag bland annat fyllt 26 år, avverkat mängder med pluggtimmar, dansat hiphop och house, sadlat om ytterligare i rollen som cyklist, fyllt mina dagar till bredden med olika saker och också bara tagit det lugnt. Sådär som man gör. Jag har knäckt nya tankenötter i mitt studerande och jag märker hur jag växer i min begreppsapparat och börjar se världen på ett annat sätt. Det är så extremt fascinerande att läsa om människor – om hur vi samspelar och hur vi fungerar tillsammans, och själva. Det berikar hela min tillvaro och hela mitt väsen. Jag får en mening till saker som växer sig större än jag trodde var möjligt. Jag ser. Jag tänker. Plötsligt känner jag att jag förstår allt mer om vad vi egentligen håller på med. Samtidigt utkristalliseras också mysteriet i sin fulla prakt. Ju mer jag vet, desto mindre märker jag att jag vet. Ju mer jag läser, desto mer ser jag, och då uppkommer nya frågor som jag filurar vidare på.

Jag är så hungrig på att få nya tankar. Det kanske är det som gör att jag har ”för många” intressen? För att i mig, i min kropp och hela det som är jag – så finns en strävan efter att förstå mer, efter att kunna fånga vad det är som händer och efter att kunna förklara för mig själv hur saker kan vara som de är och hur världen kan vara så komplex och intressant och fängslande. Jag vill förstå varifrån nya idéer kommer. Jag vill förstå hur jag kan känna mig alldeles upplyft av en annan människa. Jag vill förstå vad det är som händer när jag skrattar med mina finaste vänner. Jag vill lära mig mer om vad tidigare tänkare funderat på. Jag vill alltid få nya glasögon och jag vill alltid höra mer.

Jag blir nästan lite högtidlig i min tanke nu. Jag hittar så många stora frågor som ryms i samma tanke, på samma gång. Jag kan inte få nog av att fundera över sånt här. Jag tycker det är fullständigt underbart att få plugga så mycket som jag kan göra, och att jag läser exakt det jag läser. Jag skulle vilja att alla i hela världen fick känna den kunskapstörst jag har, och att alla också fick känna känslan av att ha släckt åtminstone en liten, liten del av den där stora bubblan när någonting nytt har fallit på plats. Jag är också så fascinerad över att vi hela tiden för vidare vår kunskap till ytterligare nästa generation, och att det hela tiden fortsätter framåt. De funderingar vi har nu kan vi ha just för att det funnits andra som har funderat före oss. Tanken är på så sätt större än en enskild människas livstid, för vi fortsätter att föra vidare våra frågor. Vi kanske inte kommer att lösa det stora mysteriet på en livstid (det kommer vi inte!), men om vi lämnar kvar våra tankar till eftervärlden, så har tanken en möjlighet att fortsätta växa och redas ut.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här texten. Jag känner att jag svävar ut i någonting som är odefinierbart och som jag inte riktigt har grepp om. Jag känner bara att jag vill försöka behålla den här känslan jag får i mig när min hjärna hittar ett nytt område av funderingar att smälta. Det är som att jag hittar en ny guldgruva, som behöver redas ut och läggas på plats. Det bästa är också att det alltid finns mer.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.