Jag ligger dundersjuk i förkylning och känner ett stort avstånd mellan min hjärna och världen utanför. Det känns långt in till tankarna och långt ut till alla ljud och det som är omkring mig. Jag har betydligt sämre hörsel och längtar något otroligt tills ”badkarsproppen” lossnat så att jag kan få samma förmåga att urskilja olika ljud igen och uppfatta nyanserna så mycket bättre än vad jag gör just nu. Längtar att få känna mig som verkligt närvarande i rummet, istället för som en degig oformbar klump i horisontellt läge. När jag pratar så låter min röst som en ynklig kråka och om jag råkar börja småhosta så är det svårt att sluta, för småhostningarna ”river upp” en allt större hosta som blir väldigt retfull och svår att lägga av med. Istället försöker jag då kväva hostan genom att dricka massa te, dricka kallt vatten eller bara härda ut och lägga tankekraft på något annat.
Kroppen svajar fram och tillbaka i olika temperaturer och jag känner hur jag ömsom fryser ömsom svettas. Öppnar balkongen och köksfönstret för att få genomdrag i lägenheten men på bara några minuter fryser jag igen, måste stänga allt och kura in mig i filtarna på nytt. Hopplöst. Dricker så mycket te och vatten att toabesöken är täta och jag masar mig upp från soffläget och känner hur till och med balansen är lite nedsatt av all snuva i huvudet.
Veckan som var så intensiv slutade så som det brukar göra för mig – med en utmattad kropp. I torsdagskväll var det som att kroppen skrek ”Nej! Nu räcker det med nya saker!” och jag fick extrem halsont med febersvettningar och dålig sömn inför fredagens prestationsdag. Inte kul. Då blev jag lagom glad på min kropp kan jag säga, men jag tog mig ändå igenom fredagen det bästa jag kunde utifrån mina förutsättningar, och sedan ramlade jag ihop i en hög hemma, samtidigt som jag upptäckte att förkylningen blev allt värre. Och det är väl ungefär där jag fortfarande befinner mig. Känner ingen egentlig skillnad i symptom, utan det känns stabilt på samma nivå som i fredags – d.v.s. dåligt. Längtar efter att få komma över kullen, se ljuset i slutet av tunneln och speciellt att få komma närmare känslan av att ha fötterna på jorden. Nu känns det som sagt mer som att jag bara flyter runt i en enda gegga.
Har försvunnit in i saker på internet för att slippa tänka själv, slippa känna den värkande, utmattade kroppen. Sovit ibland. I princip bara varit i liggande position och snyter mig så mycket att jag tänker att jag nu måste ha slagit rekord i hur många ”snytningar” jag gjort per dag, om jag ser till hela mitt liv. Kan inte minnas när jag var såhär snuvig sist. Tappar minnet på saker jag läser eller hör, vilket får mig att fundera på hur jag ens kan skriva det här inlägget utan att upprepa varje mening femton gånger. Min fina sambo, som (som alltid) varit en riktig klippa för mig dessa dagar när det gäller matlagning och ompyssling, kan säga någonting till mig och redan några meningar bort så glömmer jag vad han började med att säga. Det är som att all information går in genom ena örat och sedan ut ur det andra utan att jag hinner befästa det i min hjärna så som jag brukar. Jag känner mig verkligen frånvarande. Det är som att allting är ogreppbart och rörigt, och det kanske också är därför denna text blir så mastig med så många meningar på en gång, för att jag inte riktigt hinner känna efter eller förstå helheten av vad jag ens skriver.
Jag är trött, verkligen supertrött, och jag hoppas att jag snart får min energi tillbaka igen. Jag vet såklart att det finns tusen värre saker att drabbas av än en enkel liten förkylning, men en förkylning kan faktiskt vara riktigt risig och göra kroppen utmattad på ett verkligt uttömmande sätt. Jag bara hoppas att jag blir frisk snart och kan få se världen utan dessa dimmiga glasögon. Jag längtar efter att få känna färgerna på riktigt igen, och inte bara betrakta allt genom ett dammigt grått filter.
Kommentera?
21:43