Jag känner mig full av inspiration efter en introduktion till mina nya studier för hösten! Mera psykologi och jag känner hur jag längtar efter att sätta tänderna i nya spännande resonemang, dyka djupt ner bland teorier och analysnivåer och fortsätta vidga min begreppsvärld och förståelse. Jag har en väldigt speciell vecka just nu, med på tok för många nya ”intrycks-mastiga” saker på en gång, men jag har hittills checkat av måndag och tisdag väldigt bra, och känner mig så nöjd med hur allt har gått. Jag har flow och känner att jag ler när jag flyger fram.
Under sommaren växte det snabbt fram en vilja om att föra in mera cykling i mitt liv. Jag har köpt cykelhjälm, bättre lås samt regnkläder anpassade för cykling och vill bli ”en person som cyklar sig fram” och känna vinden i ansiktet, frisk luft i lungorna och pedalerna mot fotsulorna. Jag vill ställa mig in i ledet – in i cykelledet, vara en av kämparna på morgonen och hurtbullarna som ställer sig så fint uppradade vid trafikljusen i väntan på att få trampa igång igen. Jag har cyklat rätt mycket den senaste tiden och det har tagit mig med storm (Skepp o-hoj…). Den som uppfann cykeln – den gjorde verkligen någonting stort. (Självklart sökte jag lite i internetdjungeln nu och fann att föregångaren till cykeln uppfanns för nästan exakt 200 år sedan. Coolt!)
Ja, det blir en höst nu igen. En höst som känns så som höstar brukar kännas för mig. Ny kalender, nya rutiner, en ny situation, nya tankar och nya känslor. Pepp. Inspiration. Vilja. Det måste ju vara någonting av det vanligaste jag skriver om här – inspiration och pepp – men det är så centralt i mitt tankeflöde (oftast), så därför är det oundvikligt. Att få känna sig peppad, och att få känna sig inspirerad – det är nog mitt livselixir. Fast vem skulle säga emot mig där? Klart att det härliga, lustfyllda drivet som får en att le är någonting som alla gillar, eller? Jo, men så måste det vara. Men det gör det inte mindre intressant för det, eller mindre peppande. Det är lika fantastiskt inspirerande och upplyftande som alltid. Det är nog det som är det fina i kråksången. Att inuti den här kroppen som är min så dunkar ett hjärta så starkt av livslust, om och om igen. Och det känns lika svindlande varje gång. Tänk att få uppleva denna känsla så många gånger. Tänk om alla kunde få känna så.
Kommentera?
21:24