Meningarna flyger fram och min hjärna är fullständigt koncentrerad på att sammanfoga meningar som lyfter fram betydelsen av det jag vill säga. Sammanfattar, plockar ut, bygger ihop, letar synonymer och tar mig sakta men säkert framåt mellan raderna. Jag har för första gången en längre skrivuppgift, ett fördjupningsarbete som ska skrivas, i skolan och jag har varit fullständigt insnöad på det här i några dagar, och har en bit kvar innan det är inlämningsdags.
Jag känner mig språkligt pigg i huvudet och känner att hela mitt inre är i full gång att spotta ut nya ord och pussla vidare, utveckla och riktigt snirkla in mig i resonemang och tankegångar. Jag minns inte när mitt intresse för att skriva tog fart på riktigt, men jag minns hur jag som liten samlade på mig ”aha”-upplevelser så att jag till slut förstod att jag verkligen älskar att skriva. Den vetskapen är sedan länge känd för mig, men jag blir såklart alltid extra glad varje gång intresset får sig en skjuts, och just nu känns det bra, jag har flyt och jag är så taggad på att konkretisera mina tankar på papper. Det är som att kontakten mellan mina tankar och den språkliga formuleringsförmågan är på hugget just nu, vilket kanske märks även i den här texten. Taggad är liksom bara förnamnet.
Jag känner mig glad, nöjd och trivs väldigt bra med det mesta just nu. Jag måste säga att jag haft en väldigt bra start och fortsättning på 2016, och flera pusselbitar verkar liksom falla på plats för mig, på ett sätt som egentligen känns som väldigt längesedan. Det finns någon slags grundtanke om ett lugn, och all trogen gammal oro kring ”Vad ska jag göra av mitt liv?!” verkar smälta in i en skön känsla av att ”Äh, så länge jag utvecklas, så är det bra!”. Jag tar emot alla lugna funderingar i huvudet med öppna armar och hoppas att jag kan befinna mig i det här stämningsläget länge till. Jag är liksom lite (väldigt!) mätt på det där att vända ut och in på sina funderingar i jakt på att hitta en väg som är optimal, om och om igen. Det får komma som det kommer, och just nu skrämmer faktiskt inte den tanken mig ett dugg. Snacka om go känsla.
Just nu finns det en kär pysen som inte är hemma eftersom att han befinner sig sisådär en 15 flygtimmar ifrån mig, och avståndet mellan oss är omkring 8271 km. I ungefär elva dygn kommer jag att bo ensam, vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Första dygnet har gått och det känns redan jättetomt. Det känns ändå väldigt fint att få längta efter honom på det här speciella sättet, och som jag ler när jag känner att hans kudde fortfarande luktar precis som honom. ❤
Kommentera?
23:37 