Här kommer ett gäng bilder från min lilla Stockholmsvistelse med min syster en (halv) helg i januari. Bilderna är fotograferade med min otroligt tråkiga mobilkamera och den är några år gammal, så den är inte alls i skarpaste eller bästa laget på något vis. Väldigt synd. Jag ville ändå fånga lite av min helg där, och jag valde att inte packa med systemkameran så då fick det bli lite mobilbilder istället, bara i rent dokumentationssyfte.
Detta är från lördagen och vi hade precis varit och sett Ambras dansföreställning ”Striving to achieve”. Bussen vi skulle ta till våra övernattningskompisar gick bara en gång i timmen då, och föreställningen var slut nästan exakt när bussen avgick. Vi satte oss därför på ett café för att fördriva tiden till nästa buss (plus att det är mysigt). Utomhus var det riktigt bitande kallt så det var så himla skönt att komma in i värmen på cafét. Vi stod i kön och funderade en stund på vad vi skulle ha. Plötsligt säger någon av oss ”Varm choklad!?!!” och vi blev så otroligt sugna på det. Den här var heelt fantastiskt god och alldeles perfekt att värma sig med efter att ha varit ute i kylan. Ibland kan ju varm choklad kännas alldeles för sött på ett konstlat sätt, men den här upplevde jag faktiskt bara som så god och 100 % ”barnalycka”.
På söndagsmorgonen var flera fönster täckta av massa krispig, fling-aktig frost, och jag var bara tvungen att fota det. Solen sken och det såg så himla mysigt ut utomhus. Men åh, nu saknade jag verkligen min systemkamera. Denna bild blev ju inte alls sådär krispig och go som den hade kunnat bli… Det såg väldigt coolt ut i verkligheten i alla fall.
Våra övernattningskompisar (de vi sov hos alltså) var inte hemma men skulle komma hem senare. Vi åt därför frukost själva och vi åt de gooodaste, frasigaste frallorna. Såå gott!
Sedan gick vi ut på en liten promenad omkring i skogsområdet.
Detta var första gången för denna vintersäsong som jag upplevt så mycket snö och jag blev så lycklig av att få andas in den kalla luften, se den glittrande snön och riktigt känna att nu är det faktiskt vinter. Det var efterlängtat, och så härligt. Jag tycker så mycket om snön!
Jag njöt så himla mycket av det knarriga, frasiga ljudet av att gå i snön. Ljudet var precis sådär perfekt nu – frasigt, hårt och knaprigt, men ändå lite, lite fluffigt. Jag tänkte att jag någon gång borde spela in det där fantastiska ljudet. Jag sa: ”Åh, kan det inte bli såhär mycket snö i Göteborg nu!?” och önskade mig det så mycket.
På söndagskvällen satte vi oss på tåget hemåt. Hejdå Stockholm, och på återseende!
Bara en dag senare, när jag var hemma, så blev Göteborg alldeles täckt av ett fint, fluffigt snötäcke, och det var ännu mera snö än i Stockholm. Så mycket snö har vi inte haft på flera år och äntligen kändes det som en ”riktig vinter” och snön låg kvar längre än vanligt så att vi verkligen fick uppleva den ordentligt. Precis som jag önskade mig! Nu är det dock inte alls lika sagolikt ute, och vintervädret ändrar sig lite för varje vecka, men det är en annan historia.
Kommentera?
20:35