2015 har innehållit så många nya saker för mig, så mycket omställningar och lärdomar. Så mycket saker som förankrat mig som person, i marken på något sätt. Jag är fortfarande en sökare, såklart – jag kommer alltid att vara en sökare. Men det känns så omvälvande att tänka tillbaka på alla saker som tagit mig hit där jag är idag.

Om jag till exempel tittar tillbaka på bilder från olika saker under året, kanske bilder där jag gör olika saker, så kan jag nästan känna den person jag var då. Alltså jag är ju såklart samma person, men det känns liksom som om mitt nät i huvudet har blivit mer omfattande. Det känns som att jag är igång med ett stort byggande; mina inre tankebanor liksom flödar, rör sig i större ledningar, har mer material att processa, blir snabbare, ser överblicken fortare, behandlar ständigt fler aspekter. Men det kanske är så det blir när man typ håller på att bli vuxen. Det låter säkert jättefjantigt, men jag tror att det är exakt vad det handlar om.

Jag tänker väldigt mycket numera, eller liksom, jag grubblar väldigt mycket. På vem jag är, på vem jag varit, på hur jag varit, på hur jag vill vara, på vad jag vill rent allmänt. Det är så spännande att känna att jag bit för bit lägger nya pusselbitar som står som grund för nästa del i mitt liv. Det tänker jag mycket på.

Jag håller liksom på att röra runt i min inre tankesfär. Bygger värderingar och tar ställning, typ. Det känns som att jag liksom dels är mycket säkrare på mig själv, mina konturer, min karaktär, min bubbla i det som är jag – och säkrare i att det som är jag är jag. Men samtidigt känner jag också att jag ifrågasätter mig själv mer än någonsin tidigare. Ifrågasätter mina val, ifrågasätter mina värderingar, vad jag tycker, vad jag tror på och vad jag strävar efter.

Jag kan typ inte ens beskriva vad jag kommit fram till, eller om jag ens kommit fram till något, men jag känner så otroligt starkt hur mycket jag växer, mentalt, i just den här perioden av mitt liv. Jag kan nog inte formulera konkreta saker jag tänkt på, utan det är liksom som en stor, omvälvande process som liksom skakar upp massa saker till ytan och får mig att begrunda saker ordentligt. Och jag tycker att det är så otroligt spännande.

Kan inte livet alltid få vara växande? Kan jag snälla aldrig få bli klar med alla mina projekt, drömmar och saker som får mig att utvecklas? För känslan när jag kommit en bit in på en ny stig och får nya insikter och ser nya saker är så fantastisk och knockar mig så energiboostande varje gång. Jag liksom älskar den känslan.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.