Och så kom hösten

151018-hostlov1

151018-hostlov2

151018-hostlov3

Det blev oktober, jag fyllde 25 år, dagarna tuffade på, plugghögen blev stor – och så kom hösten. Hösten med sina löv och hösten med den där krispiga, kalla luften. ”Just det! Det är såhär det känns att huttra”, har jag tänkt. Och så har jag plockat fram min allra gossigaste, tjockaste och varmaste kofta som fick den kalla kroppen att plötsligt slappna av när värmen lade sig som en lugnande filt över mig. Nu kommer jag ihåg precis hur det känns när det är höst.

I samband med alla höstiga tecken utomhus dyker det också upp höstiga tecken inomhus. Den tunga känslan av att gå upp när det känns omänskligt tidigt, bara för att det inte börjat ljusna ännu, och världen fortfarande är som en svart sovande stad. Hur jag myser runt i varma kläder och raggsockar. Hur massor av kreativa idéer vaknar till liv i mig och bubblar inuti. Och hur trött jag blir emellanåt, bara sådär utan egentlig orsak, så som det kan bli på hösten.

Mitt vardagshjul rullar på och jag försöker hitta någon bra plan för hur jag ska pussla ihop det jag vill. Jag tycker att det är svårt. Jag har varit väldigt skriv-sugen i flera dagar, men inte hittat någon bra tid att sätta mig och filura fram lite meningar. Men det får vara okej. Allt får vara okej. Och jag måste inte orka eller hinna allting just precis nu. Det är nog det som jag behöver påminna mig om allra mest.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.