Jag känner mig på skrivar-humör. Alltså som i att skriva, och inte som en apparat som spottar ut papper. Jag vill hellre spotta ut bokstäver. Det känns som att mitt huvud är alldeles klart – precis sådär som det kan vara på en sjö när ytan är alldeles spegelblank. Inte minsta ring på vattnet och hela luften har en tystnad som väller ut över hela sjön. Då går det att höra varenda sus och minsta gren-knak blir något ilsket som dundrar fram i tystnaden. Såhär klart tror jag att mitt huvud känns när jag åker tåg. Då blir allting så mycket lugnare i huvudet och det känns som att varje tanke liksom tas upp och begrundas in i detalj innan den flödar vidare och vävs in i någonting annat, som sedan också får begrundas lika ingående.

Det är lite ovant att bara puttra fram massa meningar och låta tangenterna knattra. Jag är fortfarande rostig i bloggeriet, men jag tycker att det är riktigt mysigt att sitta här och låta tankarna sväva fritt. Och det var också detta som drog mig allra mest till att starta upp den här bloggen igen. Att skriva. Ventilera och låta suset sippra ut någonstans, så att jag kan rensa skallen lite grann.

Någonting som också är ovant är att låta ett inlägg vara helt fritt från bilder. Jag kanske är lite fånig, men jag vill liksom ha något snyggt att kolla på. Annars blir det så svartvitt, uppstyltat, rakt och tomt på färger. Men ord är ord, och jag tycker fasligt mycket om ord. Så jag tror allt att jag ska försöka vänja mig vid att ha lite bildlösa inlägg ibland. Om jag kan hålla mig, vill säga.

Jag känner mig lugn, lättad och i balans. Någonting är stilla inuti och då rusar det fram massa idéer istället. Massor av idéer men ändå samtidigt ett lugn, ett fötterna-på-jorden-lugn. När det rusar överallt inuti och utanpå och i kalendern och tiden inte räcker till – då kommer inte idéerna på samma sätt. Inspirationskranen släpper inte ut strömmen lika lätt. Då kommer istället det stirriga fram och allting känns som en jakt.

Jag vill väldigt mycket, jämt. Jag fullkomligt älskar att nörda in mig i någonting och bara köra på. Det är som att femtioelva armar drar i mig och plötsligt upptäcker jag att jag dragit igång massa projekt och saker och bollar i luften och till slut är det tiden som blir min bov, och efter det är det kroppen som säger ifrån. Ibland känns det som att jag aldrig har utsatts för stress, för ibland kan jag verkligen inte hantera den. Samtidigt är det precis det jag alltid utsätter mig för, flera gånger om året, och det brukar oftast ha ett klimax under vårterminen, som mynnar ut i en hemskt stor trötthet. Eftersom att jag upplever mig ha utsatts för den här många-bollar-i-luften-stressen så många gånger – borde jag då inte bli expert på att hantera den? Varför kan inte mitt huvud vara lika klart då som det är nu?

Det är sånt jag funderar på när jag är såhär lugn och klar i huvudet. Nu när jag tänker att världen inte går under och att det är inte hela världen om jag skulle missa det där, eller det där. Varför kan jag inte komma ihåg det – mitt i strömmen av saker att göra, mitt i vardagens alla pusselbitar? Någon borde uppfinna en burk där man kan spara tankar, som går att lyssnas på vid senare tillfällen. Isåfall hade jag fyllt den proppfull av lugna, fina, mjuka tankar som får pulsen att gå ner, och som får mig att inse att jag faktiskt inte är någonting annat än bara mänsklig.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.

Kommentarer besvaras i kommentarsfältet.