Inatt kommer jag somna med ett leende. Jag har så mycket fina känslor i kroppen just nu. Idag började jag på universitetet, vilket kändes väldigt bra och jag är så taggad och tycker att kursen verkar jätteintressant. Det känns konstigt att läsa på universitetet – tänker liksom att jag borde vara vuxen då (haha), men jag ser mig inte som det… (hej barnasinnet, lämna mig aldrig, tack på förhand!) Skönt att första dagen och alla första intryck är över! När de vilsna tankarna lade sig imorse så blev det en väldigt bra förmiddag och det känns faktiskt riktigt bra. Åkte hem och sov ett tag sedan för att jag kände mig totalt urladdad på energi, med huvudvärk och väldig trötthet.
Sedan, nu ikväll, har jag dansat. Efter två år av musik och två år av ständig extrem danslängtan (trots att musik-hungern glödde för fullt) där jag längtat så mycket efter att dansa att jag till slut tänkt; ”Tänk om jag romantiserar bilden av min dans nu när det gått så lång tid? Tänk om det inte känns som samma explotionsartade lycka som jag minns det?” Mina två första år utan regelbunden dans, sedan jag var pytteliten. Efter två år var jag där igen – ikväll. Hiphop med min favoritlärare och energin i rummet var så hög att jag efter typ 10 min tänkte; ”Shit, vilket gött gäng!” och mot slutet av lektionen var jag i eufori. Jag har inte romantiserat bilden av min dans det minsta. Det spelade ingen roll att jag är otränad och o-dansad och längesen-jag-matade-koreografi-sådär-snabbt-hej-vad-det-går – det spelade ingen som helst roll. Jag körde, köttade och njöt. Och det var så mycket lek och glädje och energi och skratt och varm stämning i rummet (t.o.m. bokstavligt, det rann om oss som i en bastu…) att jag blev så otroligt glad.
Jag vet inte om jag kan med ord beskriva vad jag känner just då. Det där dansruset; hur kroppen bara njuter och fullständigt krigar för att sätta koreografin bättre och bättre, och hur hela mitt väsen bara andas, känner, lever, och uttrycker. Två år utan dansen har varit två år där det samlats väldigt mycket dansenergi i mig – som ett berg som ständigt vuxit sig större, en hylla jag inte haft möjlighet att tömma. Nu fick jag äntligen släppa ut det, och gaaaaah det var så otroligt skönt. Skönt att dansa på den nivån, med folk som kan och vill och ger allt de kan, och som ständigt söker efter att göra ännu bättre ifrån sig. Skönt att få leka loss och balla ur utan att någon tycker att det var ”för pinsamt” eller ”vem tror hon att hon är?”. Bara den här gemenskapen i leken – hur vi leker, grimaserar och andas med dansen, ler mot varandra och bara uppmuntrar gruppen… det är så otroligt underbart!
Och nu – nu ska jag borra ner mig i min goa säng och sträcka ut mina stackars trötta ben och bädda ner mig sådär mysigt. Och lyssna på fjärilssurret i min mage, och le. För imorgon flyttar vi – och jag kan typ inte tro att det är sant. ❤