Schackrutig.se

Inatt kommer jag somna med ett leende. Jag har så mycket fina känslor i kroppen just nu. Idag började jag på universitetet, vilket kändes väldigt bra och jag är så taggad och tycker att kursen verkar jätteintressant. Det känns konstigt att läsa på universitetet – tänker liksom att jag borde vara vuxen då (haha), men jag ser mig inte som det… (hej barnasinnet, lämna mig aldrig, tack på förhand!) Skönt att första dagen och alla första intryck är över! När de vilsna tankarna lade sig imorse så blev det en väldigt bra förmiddag och det känns faktiskt riktigt bra. Åkte hem och sov ett tag sedan för att jag kände mig totalt urladdad på energi, med huvudvärk och väldig trötthet.

Sedan, nu ikväll, har jag dansat. Efter två år av musik och två år av ständig extrem danslängtan (trots att musik-hungern glödde för fullt) där jag längtat så mycket efter att dansa att jag till slut tänkt; ”Tänk om jag romantiserar bilden av min dans nu när det gått så lång tid? Tänk om det inte känns som samma explotionsartade lycka som jag minns det?” Mina två första år utan regelbunden dans, sedan jag var pytteliten. Efter två år var jag där igen – ikväll. Hiphop med min favoritlärare och energin i rummet var så hög att jag efter typ 10 min tänkte; ”Shit, vilket gött gäng!” och mot slutet av lektionen var jag i eufori. Jag har inte romantiserat bilden av min dans det minsta. Det spelade ingen roll att jag är otränad och o-dansad och längesen-jag-matade-koreografi-sådär-snabbt-hej-vad-det-går – det spelade ingen som helst roll. Jag körde, köttade och njöt. Och det var så mycket lek och glädje och energi och skratt och varm stämning i rummet (t.o.m. bokstavligt, det rann om oss som i en bastu…) att jag blev så otroligt glad.

Jag vet inte om jag kan med ord beskriva vad jag känner just då. Det där dansruset; hur kroppen bara njuter och fullständigt krigar för att sätta koreografin bättre och bättre, och hur hela mitt väsen bara andas, känner, lever, och uttrycker. Två år utan dansen har varit två år där det samlats väldigt mycket dansenergi i mig – som ett berg som ständigt vuxit sig större, en hylla jag inte haft möjlighet att tömma. Nu fick jag äntligen släppa ut det, och gaaaaah det var så otroligt skönt. Skönt att dansa på den nivån, med folk som kan och vill och ger allt de kan, och som ständigt söker efter att göra ännu bättre ifrån sig. Skönt att få leka loss och balla ur utan att någon tycker att det var ”för pinsamt” eller ”vem tror hon att hon är?”. Bara den här gemenskapen i leken – hur vi leker, grimaserar och andas med dansen, ler mot varandra och bara uppmuntrar gruppen… det är så otroligt underbart!

Och nu – nu ska jag borra ner mig i min goa säng och sträcka ut mina stackars trötta ben och bädda ner mig sådär mysigt. Och lyssna på fjärilssurret i min mage, och le. För imorgon flyttar vi – och jag kan typ inte tro att det är sant. ❤

En dag som kantats av huvudvärk. Idag vet jag inte riktigt varför. Segt och störande. På andra sidan denna vecka väntar mitt nya liv, min nya höst, min nya vardag och mina nya rutiner. Jag känner mig taggad. Pluggstart och flytt, på en och samma gång, i en och samma vecka. Jag längtar efter att komma in i det nya mönstret och se hur jag pusslar ihop mina veckor. Det vankas en ny tid och jag är på hugget och nyfiken. Längtar nystart, bygga nytt och utforska. Det känns spännande, kul och lite pirrigt. Nu blir det nya steg på min väg och jag är så nyfiken på vad jag kommer att möta.

I två år, fram till i juni i år, så har jag läst musik på en folkhögskola och haft det bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv, och jag är så lycklig och tacksam för att jag hamnade på just den skolan och fick hamna i två underbara klasser. Jag har träffat så många fantastiska människor, fått vänner för livet som har förgyllt och förgyller mina dagar, andats musik varenda dag, utvecklats personligt och musikaliskt mer än vad jag någonsin kunde våga hoppas på – och jag kände mig som på ett stort äventyr. Varenda vecka var fullspäckad av lektioner som jag tycker är fullkomligt svinroliga och eftersom att jag bara ville öva, öva, öva varenda dag och bara lära mig mer och mer hela tiden så var varenda vecka för mig proppfull. Jag var helt övertaggad av livslust och energi och musik-hunger och ibland gick jag omkring som på moln. Utan att överdriva det minsta, så grät jag av lycka flera gånger, för att jag inte kunde tro att man skulle kunna få ha det så fint och bra.

Det är svårt att sammanfatta denna fantastiska tid, men jag ger i alla fall en liten bild av det. Jag bodde på internat i två år, men pendlade hem till min kära pojkvän på helgerna för att inte sakna ihjäl mig efter honom. Vi blev serverade bufféfrukost och alla måltider måndag till fredag (som vi betalade givetvis) och det enda som fanns kvar att göra var liksom att njuta av tiden, vrål-nörda musik hur mycket man vill, gå till ett övningsrum när man vill dygnet runt och hänga med de personer som fått mig att skratta mina livs största skratt.

Skolan är belägen precis vid en sjö med fantastisk utsikt och det var så härligt och rogivande att befinna sig sådär ute på landet, långt bort från civilisationen eller ens någon mataffär (eller ja, man fick ta sig en bit, så det var ju inte omöjligt..). Det var verkligen som att gå in i en bubbla och bara vara exakt så nördig som man vill, hehe.

Utöver alla roliga lektioner som musikteori (japp, jag älskar det!), gehörslära, kör, ensemble, rytmik med mera, så hade jag individuella lektioner i sång och piano varje vecka. Jag har utvecklats så otroligt mycket i mitt musicerande, på så många olika plan – och jag har lärt mig så mycket om musik; det är som en helt ny värld. Jag har fått spela i ensemble och testa på olika instrument, och fått spela trummor vid flertalet konserter (jag älskar att spela trummor!). Vi har haft mängder av konserter med olika upplägg och massor av möjligheter att öva på att spela upp och att stå på scen.

Att gå ner i mjukisbyxor på kvällen för att sätta sig i ett övningsrum och öva precis hur länge man vill utan att störa någon. Att känna fingrarna springa över tangenterna, och märka hur notläsningen flyter på allt snabbare för varje vecka. Att lära sig att våga stå och öva sång och ta i med hela kroppen, utan att bry sig om ifall någon hör – för så höll vi alla på, och att observera hur kroppen känns när man sjunger; hur varm den blir, och hur tonerna bara fyller en. Att rysa av välbehag över alla fantastiska prestationer jag sett mina klasskompisar göra, till och med så att jag gråtit flera gånger. Att få följa allas utveckling. Att peppa varandra inför varje konsert. Att skratta på kvällarna så att magkrampen är ett faktum, och att få prata långa viktiga samtal flera gånger i veckan. Att få träffa människor som är likasinnade med mig – lika nördiga och knasiga och kreativa. Där man får vara exakt hur nördig man vill utan att någon stör sig. Där det faktiskt inte heller fanns någon konkurrens emellan oss, utan bara en stor respekt och omtanke om varandra, och allas egna utveckling. Åh, alltså det har varit en sådan resa och ett sådant äventyr. De två fina åren på folkis är det finaste jag varit med om i hela mitt liv.

Här har vi en larv som jag och mamma stötte på för några veckor sedan. Jag döpte den ganska snabbt till Urban (trots att jag inte kände honom i särskilt många minuter, och inte heller visste om den ville bli kallad för Urban (den kanske hellre gillar Göran eller Cassiopeia), och än mindre visste jag vad den hade för kön..), och jag bad honom posera lite finare, och sluta gå och gömma sig under grönfärgade ting så att jag inte kunde få en bra bild av honom. Till slut kom han ut från de gröna bladen och traskade lite mera öppet, så att jag kunde inspektera honom riktigt ordentligt. Grönt och rosa – vilken kombination! Jag tror bestämt att detta är den första larven jag har fotat. Check på den!

För några veckor sedan gick vi omkring där, i den stekheta värmen på Kreta. Det stod alldeles still i luften, svetten var ett konstant faktum och alla kläder var alltid för varma. Vi frågade oss varför man (inklusive oss själva) åker till sådan värme frivilligt. Flera gånger kände jag mig helt genomkokt av värme, alldeles svag och utmattad, som om jag hade stekts och inte fått någon vätska på väldigt länge. Alla svalkande bad var därför alltid helt fantastiska; då kände vi oss äntligen som människor igen. Och att simma runt och snorkla med hela kroppen under ytan var så fridfullt och behagligt.

Vi hade en så fin vecka! Det kändes så lyxigt att få känna sig sådär semesterfri och bara ta dagen som den kommer. Det var härligt att ligga och sluka en bok sida upp och sida ner, och när som helst bara gå och doppa sig. Det var också alldeles ljuvligt att ligga i skuggan och bara vara. Det var verkligen häftigt att prova på att dyka igen, och återigen känna att jag besegrade mina rädslor. Men det absolut bästa, det var att få vara med dig. ❤

Jag känner mig på skrivar-humör. Alltså som i att skriva, och inte som en apparat som spottar ut papper. Jag vill hellre spotta ut bokstäver. Det känns som att mitt huvud är alldeles klart – precis sådär som det kan vara på en sjö när ytan är alldeles spegelblank. Inte minsta ring på vattnet och hela luften har en tystnad som väller ut över hela sjön. Då går det att höra varenda sus och minsta gren-knak blir något ilsket som dundrar fram i tystnaden. Såhär klart tror jag att mitt huvud känns när jag åker tåg. Då blir allting så mycket lugnare i huvudet och det känns som att varje tanke liksom tas upp och begrundas in i detalj innan den flödar vidare och vävs in i någonting annat, som sedan också får begrundas lika ingående.

Det är lite ovant att bara puttra fram massa meningar och låta tangenterna knattra. Jag är fortfarande rostig i bloggeriet, men jag tycker att det är riktigt mysigt att sitta här och låta tankarna sväva fritt. Och det var också detta som drog mig allra mest till att starta upp den här bloggen igen. Att skriva. Ventilera och låta suset sippra ut någonstans, så att jag kan rensa skallen lite grann.

Någonting som också är ovant är att låta ett inlägg vara helt fritt från bilder. Jag kanske är lite fånig, men jag vill liksom ha något snyggt att kolla på. Annars blir det så svartvitt, uppstyltat, rakt och tomt på färger. Men ord är ord, och jag tycker fasligt mycket om ord. Så jag tror allt att jag ska försöka vänja mig vid att ha lite bildlösa inlägg ibland. Om jag kan hålla mig, vill säga.

Jag känner mig lugn, lättad och i balans. Någonting är stilla inuti och då rusar det fram massa idéer istället. Massor av idéer men ändå samtidigt ett lugn, ett fötterna-på-jorden-lugn. När det rusar överallt inuti och utanpå och i kalendern och tiden inte räcker till – då kommer inte idéerna på samma sätt. Inspirationskranen släpper inte ut strömmen lika lätt. Då kommer istället det stirriga fram och allting känns som en jakt.

Jag vill väldigt mycket, jämt. Jag fullkomligt älskar att nörda in mig i någonting och bara köra på. Det är som att femtioelva armar drar i mig och plötsligt upptäcker jag att jag dragit igång massa projekt och saker och bollar i luften och till slut är det tiden som blir min bov, och efter det är det kroppen som säger ifrån. Ibland känns det som att jag aldrig har utsatts för stress, för ibland kan jag verkligen inte hantera den. Samtidigt är det precis det jag alltid utsätter mig för, flera gånger om året, och det brukar oftast ha ett klimax under vårterminen, som mynnar ut i en hemskt stor trötthet. Eftersom att jag upplever mig ha utsatts för den här många-bollar-i-luften-stressen så många gånger – borde jag då inte bli expert på att hantera den? Varför kan inte mitt huvud vara lika klart då som det är nu?

Det är sånt jag funderar på när jag är såhär lugn och klar i huvudet. Nu när jag tänker att världen inte går under och att det är inte hela världen om jag skulle missa det där, eller det där. Varför kan jag inte komma ihåg det – mitt i strömmen av saker att göra, mitt i vardagens alla pusselbitar? Någon borde uppfinna en burk där man kan spara tankar, som går att lyssnas på vid senare tillfällen. Isåfall hade jag fyllt den proppfull av lugna, fina, mjuka tankar som får pulsen att gå ner, och som får mig att inse att jag faktiskt inte är någonting annat än bara mänsklig.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i något slags eufori-lyckorus-tillstånd. Jag kan knappt tro att det är sant. Vi har äntligen fått en lägenhet! Jag har svårt att ta in den meningen, liksom riktigt greppa dess innebörd, för att det har varit en sån otroligt lång väntan och längtan och så mycket kämpande. Vi har sökt SÅ många lägenheter, drömt i flera år, och jag tänkte liksom för bara en vecka sedan att ”Nä, men det här kommer väl aldrig att gå…”.

Det smällde till i torsdags och i fredags fick vi beskedet och idag skrev vi på kontraktet! Plötsligt fick vi världens mega-tur, och lägenheten är fullkomligt perfekt för oss; läget, storleken, hyran och hur den ser ut är helt klockrent! Allting gick väldigt fort och nu sitter jag här och försöker förstå. Det här är min största dröm i livet just nu, och jag kan typ inte beskriva hur det känns att veta att om två veckor så kommer jag bo med min finaste favoritperson under samma tak – i våran lägenhet. ❤

Så många lyckotårar. Så många underbara, glada samtal med folk som jublar, skrattar och hälsar grattis. Det är typ svårt att beskriva hur det känns när vi drömt om detta så otroligt länge. Hela min känslosfär blev färgad i guld och den håller sig stadigt glittrande. Jag är så lycklig! Det här var det bästa som kunde hända oss. AAAAH, jag tror jag spricker!

Åh, vi har haft en så himla fin vecka! Fylld av sol, bad, göra-vad-man-vill-varje-dag, bokläsande, snorkling, massa skratt, massa bilder och filmer. Vi lånade en undervattenskamera (GoPro Hero4) av en kompis, och den lekte vi med för fullt. Ibland var vi helt överkokta av värme, och vi hade svårt att sova hela veckan (obekväma sängar & konstigt att sova med ”blåst” på sig från air conditionern), men det har verkligen varit helt perfekt. En så himla fin resa! Du och jag. ❤