Schackrutig.se

Ikväll åker jag och min favoritperson till Kreta för semester i en vecka! Bilden är från vår Rhodosresa för två år sedan. Nu blir det ett nytt äventyr och jag känner mig pirrig i magen. Kameran är redo, minneskorten tömda och väskorna packade. Jag hoppas på massor av sommarkänslor, många bad, goa skratt och många fina bilder. Wihooo, nu åker vi!

Nu har jag kämpat med designproblemen jag nämnde tidigare!

Jag har gjort så att blogginläggens rubriker alltid har den gråa bakgrunden bakom sig, oavsett hur långa de är. Jag försökte placera datum-ikonen snyggt ovanpå det gråa området, men det gick inte riktigt att få det lika snyggt i telefonen som på datorn, men rubrikerna är i alla fall klart bättre än innan.

Jag har kämpat jättelänge med att få datum-ikonen som jag vill i telefonen, men texten blir hela tiden för liten där, och datum-bilden ser för stor ut. Jag vet inte hur jag ska komma runt detta, och jag har verkligen googlat som attan. Nu har jag dock centrerat texten och då blev det åtminstone lite snyggare.

Önskemålet att få det exakt som i datorn känns typ omöjligt, men nu är det ju mycket bättre än innan. Det är hyfsat snyggt på telefonen, och det ser inte ”uppenbart fel” ut – och det är ju huvudsaken! Jag tror jag får nöja mig såhär. :)

Efter ett långt, skrattigt och härligt samtal med min allra finaste vän hade jag kramp i kinderna av alla leenden och alla skratt. En härlig energikick i kroppen. Söndagkväll. Utanför fönstret hade mörkret smugit sig fram och regnet föll ner i lugna strömmar. Satte mig vid pianot och kände det där svävande, fina. De där underbara tangenterna, hur ögonen gled allt snabbare över takterna i noten och fingrarna bara matade på, i ett lugn och med ett tryggt flöde. Åh. Jag spelade, och jag kände hur jag försvann in i tonerna. Kära piano – du underbara, älskade instrument.

Så hur ser Schackrutig.se ut i mobilen då? Min ambition var att få designen att se likadan ut i telefonen som på datorn, med enda skillnaden att menyn skulle byta plats. Men att få alla rutor, texter och ”block” att hamna som jag vill var mycket svårare än jag trodde. Det finns vissa saker som inte är likadana när man surfar via telefonen;

• * Menyn hamnar ovanför hela designen istället för på sidan (men det är ju meningen, haha!).
• * Blogginläggens rubriker blir lite fula. Jag skulle helst vilja att texten inte går utanför det gråa området, men jag har inte lyckats lösa detta ännu.
• * Datum-ikonen bredvid blogginläggens rubriker blir ganska ful. Texten är för liten för den ikonen, och det ser lite tomt ut. Jag har kämpat jättelänge med detta utan att komma på en smidig lösning ännu.

I övrigt så blir designen i princip så som jag vill ha den, åtminstone på de enheter jag kan testa den. Dock är det svårt för mig att veta hur det ser ut på alla skärmar, för det kan finnas andra saker som ställer till det och gör att koden inte tolkas lika på alla enheter (det beror på att alla enheter tyvärr inte går efter samma kod-standard). Jag har dock försökt att få designen att se så lik ut som möjligt, oavsett om man kollar via datorn eller telefonen.

Har du upptäckt något knas med designen? Då får du jättegärna kommentera och berätta vad du surfar på och beskriva problemet, så ska jag kika på det.

Detta är två av mina favoritbilder på vatten ur mitt fotoarkiv. Jag tycker att det är jättekul att fota vatten, för man kan variera bilderna så mycket känns det som. Det kan bli så spännande på bild. Jag gillar vattendroppar och jag tycker om att det är både lent och skarpt på samma gång.

Första bilden är på en bunke med rinnande vatten i köket och andra bilden föreställer regndroppar på en fönsterruta. De är fotograferade under 2010 vid olika tillfällen, så det är väldigt längesedan. Båda är kraftigt redigerade i Photoshop och jämför man med originalbilderna så är det stor skillnad på färg och intensitet i bilderna. De är inte manipulerade i själva bilden på något sätt, utan bara förstärkta. Jag ville lägga på massor av kontrast så att det nästan skulle bli surrealistiskt, och få fram djupa, intensiva färger. Det var liksom meningen att det skulle bli extremt.

Jag har ju inte riktigt presenterat mig här. Det känns lite fånigt att skriva om sig själv, men jag gör ett försök ändå.

Om jag skulle beskriva mig med tre ord så skulle jag säga ambitiös, skrattig och kreativ. Sedan skulle jag tillägga att jag är hungrig på livet. Jag älskar att lära mig nya saker, att få nya perspektiv på tillvaron och att utvecklas. Jag älskar färg, och jag älskar allt som är kreativt. Jag har lite för många intressen. Mina två största intressen är musik (sång/piano/trummor/lyssna) och dans (hiphop/house/locking/balett). Fler saker jag pysslar med ibland är fotografering, målande, digitalt skapande, webbdesign, skrivande, läsande och filmtittande. Jag är en riktig nörd och älskar att försjunka i något till 100 %. Något av det bästa jag vet är när hela kroppen riktigt bubblar av skratt.

För några år sedan sprang jag regelbundet, och jag tyckte verkligen om det. Jag tyckte om att känna hur det kändes när jag kommit över den där första tröskeln, då när det känns kul att springa och inte megatungt, och då kändes det som att jag blev starkare för varje steg jag tog. Det kändes som att mina ben bar mig, starkt och tryggt, och jag älskade känslan efter att ha sprungit och känt pulsen, tröttheten och sedan kicken efteråt. Då kändes det så otroligt härligt. Jag kände mig stark, frisk och levande.

Jag har aldrig varit i så dålig form som jag är nu. Två års uppehåll från dansen (mina första år utan dansen, sen jag var en plutt!) för att helhjärtat satsa på musiken, övningen och projekten. Det har varit helt fantastiskt. Men åh, vad jag har saknat att röra på mig! Klart jag rört på mig lite ibland, men tyvärr inte regelbundet och det har varit jobbigt att känna sig i så dålig form, och jag har saknat dansen något alldeles extremt. Dock var det ett medvetet val, för under de här två fantastiska åren grottade jag ner mig i alla möjliga roliga utmaningar, och då fanns det ingen tid över till någonting annat. Jag valde att bara ha ett fokus, och gå all-in, så som jag älskar att göra. Och då fick träningen lida. Men för första gången fick musiken ta över dansen, så jag tycker det får vara fair – annars har det alltid varit tvärtom.

Startsträckan för att komma igång med träningen blir allt längre ju längre tiden går. Det är synd. Men nu har jag tagit mig i kragen. Jag vill komma tillbaka till min tränade kropp, och då i syftet att känna mig stark, frisk och levande, precis som jag gjorde då. Jag längtar dans så att det skriker om det, och hoppas jag kan dansa mer snart, men jag längtar också efter att springa regelbundet.

Igår var jag på min systers danspass, vilket var jättekul men fruktansvärt tungt. Jag var fullständigt kass efteråt, för jag hade chockat kroppen lite för mycket, så det tog en bra stund innan illamåendet vände. Nu, ikväll, gav jag mig ut på en joggingrunda med syftet att få puls, bli svettig och trött. Jag lyckades definitivt. Usch, vad tungt det är när man börjar igen.. men jag tänker inte bli nerslagen! Jag ska kämpa! Känslan nu efteråt av att ställa sig i duschen och känna det varma, lena, goa vattnet mot de tunga, trötta benen – åh, vilken go känsla det är!

Det här är nostalgi för mig – det är mina två första kompaktkameror. Den första hade jag i omkring två år (fullständigt kass var den, men det förstod jag ju inte då..) och sedan längtade jag efter en ny, vilket blev den lilla Nikon Coolpix:en till höger, som jag var helt kär i. Det var med den kameran som mitt fotointresse växte fram, som 15-åring kanske det var. Jag fotade precis allt, och samtidigt som jag undersökte kameran så läste jag massor av fototidningar och fotobloggar och började intressera mig för vad det egentligen innebär att fotografera; inställningar, vad man ska tänka på, ljus o.s.v. Så småningom köpte jag min första systemkamera och lärde mig foto från grunden.

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att intressera mig för foto, men det blev snabbt ett stort intresse för mig. Jag gick nära, testade vinklar, letade mönster, testade att komponera bilden på olika sätt och nördade in mig totalt. När jag sedan hade min systemkamera så blev ju djungeln ännu större och roligare, eftersom att jag kunde ändra så många inställningar, plus att det finns så många roliga tillbehör att leka med.

Med mitt fotograferande har jag blivit bättre på att se, skulle jag vilja säga. Jag har alltid velat kunna rita men var fullständigt kass på det när jag var yngre, men jag fortsatte ändå. Jag skulle inte säga att jag är jättebra på det idag, men jag kämpar och har lärt mig väldigt mycket genom åren. Jag har lärt mig att se vad jag gör, se linjer och former på ett annat sätt. Det är som att jag har fått ett helt nytt perspektiv, och mitt ”kameraöga” är ständigt på jakt efter att upptäcka saker i allt jag ser – överallt och hela tiden. Det känns så häftigt; att man kan lära sig så mycket själv genom att bara fortsätta att vara nyfiken och envis!

Solen skiner och mina steg är lättare. Jag känner mig så glad. Lättad. På väg. Det känns så somrigt och jag känner mig liksom fri. Och så blir jag så glad av oss. Alldeles överväldigande glad. Hur vi är mot varandra, hur vi skrattar. Hur vi trivs i varandras sällskap. Allting känns så fint, tryggt och levande. Det absolut bästa jag vet är att höra dig skratta.

Under en titt i mitt bildarkiv dök din fina lilla nos upp och det dunkade till i hjärtat. Världens finaste katt, och mitt allra första husdjur. Så snäll du var; gjorde aldrig någon något illa eller oväntat, utan du var bara världens bästa lilla tjej. Vi kommunicerade med varandra genom olika ljud och det var som att ha en liten konversation med dig. Det kändes som att du alltid förstod – hur jag än mådde eller vad jag än tänkte på, så kändes det som att du bara ville visa att du fanns där, och att du lyssnade.

När jag var nio år kom du in i mitt liv, och jag fick dela femton år med dig. Vi var bästisar du och jag. Femton år av kattgos, ditt spinnande när jag skulle sova, en varm tass i handen, hur du sprang mig till mötes när jag kom hem, alla filtallrikar du lyckligt fick slicka rent, hur jag lärde dig ”Sitt!” och ”Varsågod!” när du skulle äta, hur du kom och la dig i min säng och ditt glada hälsnings-jamande som för att uppriktigt säga: ”Hej, jag tycker om dig!”. När din kropp blev trött och inte ville mer, då kunde inte mina tårar sluta rinna. Du fick ett fint kattliv, men jag kommer sakna dig för resten av livet. Du liksom är den bästa av alla katter, jag bara vet det.

Sommaren är här – med ljuset, värmen och färgerna. Jag tog en liten runda med kameran och gick sådär nära så att man nästan blir lite snurrig efter ett tag. Stod i bökiga vinklar som inte var det minsta ergonomiska, men jag fick till några bilder som jag verkligen gillar. Jag har tyvärr inget macroobjektiv ännu (den dagen, den lyckan!), utan jag ”fuskar lite” med ett 50 mm-objektiv och close up-filter. Det funkar ändå ganska bra, även om skärpan inte blir knivskarp. Jag tycker om att leta mönster bland blad, och så älskar jag ju färg, så det blir ju liksom klockrent.

Det känns väldigt speciellt att sitta och skriva det här inlägget. Jag har haft den här hemsidan pausad i nästan fyra år (!), och innan det var den en hobby som jag höll på med regelbundet i väldigt många år. Jag öppnade Photoshop en kväll, och tänkte att jag “bara skulle testa lite”, “se vad som skulle hända” och känna efter om det skulle trigga igång en längtan och önskan om en nystart av Schackrutig.se. Efter att ha njutit fullkomligt av att få rita och pilla i mitt absoluta favoritprogram så kände jag mig säker. Såklart att jag måste återuppväcka mitt gamla forum där jag lagt ner så mycket energi och kärlek!

Under alla de timmar som jag byggt den här designen har jag haft riktigt kul och lärt mig väldigt mycket. Jag har kämpat med hur man anpassar designen till mobilen och mindre skärmar och brottats länge med diverse problem, som jag till slut har löst. Jag har verkligen insett på nytt hur mycket jag tycker om det här!

Så, ja. Här sitter jag nu. Och skriver ett blogginlägg. Något som jag inte har gjort sedan den 5 september 2011. Ovant, minst sagt. Men nu kör vi!

Så; Varmt välkommen till Schackrutig.se! Detta är min ventilationskanal. Min kreativa plattform där jag kan få släppa ut en del av allt surr som far runt i mig. Ord, bilder, stämningar. En slags yta att lägga saker på, så att jag får ventilera lite. Det är inget märkvärdigare än så. Och jag är bara en alldeles vanlig, mänsklig människa.