Jag sitter i soffan, i skenet av tända ljus och det är sommar. Jag noterar hur mycket sommaren känns i min kropp. Jag känner mig fri, glad och lite som att något har släppt. Den där ”ledighetsångesten” som kan infinna sig har flutit bort, och jag har sluppit den i många dagar nu, och jag känner inte samma jakt över att jag måste få gjort så himla mycket, eller den stressande påminnelsen om att sommaren kommer ta slut och att jag måste ta vara på den medan den är här. Bara lugn, harmonisk, glad. Och full av energi.

Jag slukar böcker och njuter av att bara försvinna in bland sidorna. Bläddra och inte ha en aning om hur länge jag läst. Den där ivern att få höra mer, få veta vad som ska hända och fortsätta slukas in i den där världen. Bokhungern är stor och jag känner mig både tillfreds på ett sätt som tar mig ner på jorden och jag känner också samtidigt ett inspirerande rus som får mig att vilja hitta på massa olika saker, följa en instinkt snabbare, korta ner startsträckorna och bara kasta mig över en idé. Uppleva. Känna. Vara.

För en vecka sedan klipptes 20 cm av mitt hår av och jag har inte haft såhär kort hår sedan jag var kanske 14-15, vilket är drygt tio år sedan. Det känns nytt, annorlunda och kul, och jag märker att jag gillar det mer och mer hela tiden. Det är härligt att känna de friska, avklippta topparna och håret fick genast mer liv. Det var alltför längesedan jag toppade det senast, men nu är det alltså betydligt mycket kortare och jag håller på att vänja mig vid att vara en Ina med inte fullt så långt hår längre, även om det fortfarande slutar lite nedanför axlarna. I min värld är det liksom kort nu, fast jag förstår att andra nog inte håller med mig om det.

Det känns som att någonting har lyfts från mina axlar och jag känner att mina ögon på något sätt tar in mer. Som att jag nu kan se världen i ett större helhetsperspektiv och som att jag har ett mycket bättre utgångsläge att studera den ifrån. Det riktigt känns hur sommaren pulserar inuti mig, och jag bara njuter och säger till mig själv att jag måste fortsätta njuta. Fortsätta skratta.

Mål i sikte

160630-fargbomb

Insnöad i ett projekt, har flow, känner en glöd. Först uppförsbacke och sedan kommer en nedförsbacke, och jag är riktigt taggad nu. Jag är på gång, och jag kämpar. Tänker att hur jag än gör så kommer jag alltid framåt, för det är oundvikligt eftersom att jag hela tiden lär mig under tidens gång. Vet att en stor mängd tid ligger framför mig som jag ska beta av. Lägga flera timmar i ryggsäcken, komma in i det, bara fortsätta, hela tiden. Och denna vecka har jag kommit långt, jag har traskat långa steg på den där vägen. Jag ska upp, upp, framåt, framåt och fortsätta hålla stadig kurs. Har mycket motivation som sporrar mig just nu, och jag känner iver. Känner hur glöden kring min själ tänds, det blir lättare att gå upp på morgonen, luften är stärkande och frisk, och jag vill bara fortsätta.

160622-maskros

160622-traden

Bilderna är från en fin skogspromenad i maj och då var min kalender fullspäckad av saker. Jag gick och lyssnade på fågelkvittret och drog andan riktigt djupt för att känna skogsluften i hela kroppen. Förutom fågelkvittret hördes också ett av mina bästa ljud, som på riktigt gör mig lycklig: gympadojor mot torr skogsstig. Det nästan kanske knäckebröds-knapriga men samtidigt mjuka, dova knastrandet som påminner om alla fridfulla, härliga skogsstunder jag haft i hela mitt liv. Min kropp har lärt sig att när jag hör det där ljudet så är det harmoni och avkoppling som gäller, och därför är det ihopkopplat med bara bra känslor. Jag gick där det knastrade som mest, och hela jag bara njöt. Det var strålande sol och varmt och jag kände hur skogen fyllde på mitt inre batteri.

Hela maj var jag mitt uppe i väldigt mycket och betade av den ena saken efter den andra. Det var kämpigt emellanåt, och jag hade mycket som upptog min tid. Jag kämpade tappert ända till de sista skoldagarna, och sedan tog skolan slut för den här terminen. Väldigt skönt. Såhär i efterhand känner jag tydligt att jag irrat runt lite väl mycket. Jag har också haft otur med diverse kroppsliga sjukligheter som jag inte vill gå närmare in på, men som har tagit väldigt mycket kraft (inget allvarligt, dock mycket jobbigt!). Ja, jag har helt enkelt haft lite för mycket bekymmerstankar i omlopp, om olika saker, och i olika omgångar, och när jag väl varit ute i skogen har det gett mig ny energi och fått mig att se nya saker.

Dagarna har traskat på, och jag har velat skriva, velat ventilera, velat lägga tid här, men inte funnit den sista kicken mot att faktiskt göra något av det. Jag har mest pysslat med annat. Hur som helst så saknar jag att få vrida och vända på saker här, men att det skulle bli en regelbundenhet här inne är nog helt uteslutet. Jag funkar liksom inte riktigt så, för oftast grottar jag ner mig i något annat och så blir jag helt insnöad en period, hehe. För det är min favoritsak i livet; att snöa in på olika saker i olika perioder. Blir typ taggad bara jag skriver det. Bästa. Grejen.

Just nu mår jag bra, är glad och känner luft under vingarna och går med lätthet i stegen igen. Bekymmersmolnen har skingrats och gett plats för andra tankar. Det är en väldigt fin känsla. Och jag måste också säga att jag längtar efter nästa skogspromenad med det knastrande ljudet igen efter att jag skrivit om det nu. Snacka om mysigt.

Stillheten vid havet

160531-langtan

Just nu längtar jag efter att stå just precis där. Andas in lukten av tång, lyssna och känna stillheten i hela kroppen.

Tankar på en måndag

160411-kristall

Jag halvligger i soffan med huvudvärk och är alldeles sliten efter en lång dag. Jag dricker mitt favoritte och tänker att det ska bli väldigt skönt att snart få krypa ner i sängen och slappna av i hela kroppen. Framför mig ser jag massor av ren, torr tvätt som hänger på två torkställningar, och jag orkar faktiskt inte plocka ihop det nu. I köket finns ett mindre diskberg, och städningsbehovet i allmänhet skriker efter att göra sig hört. Men just nu lyssnar jag bara på mig själv och mina behov, för jag har liksom inte riktigt tid med det andra.

Det är lite mycket nu och jag känner att jag måste ta en dag i taget för att kunna pussla ihop alla saker. Inget emotionellt ”mycket”, utan snarare flera deadlines och saker som ska göras på kort tid. Efter att igår ha varit väldigt uppgiven kring vilsna framtidstankar (som absolut var emotionellt) har jag ikväll konstaterat vad som troligen är det bästa för mig just nu. Skickade in en ansökan på vidare studier och känner att jag blev väldigt lugn av det. Check. Det ordnar sig. Nu släpper vi det. En sak i taget.

Jag längtar tills om precis en vecka, för då har jag avklarat den här delkursen, som varit en delkurs med väldigt många små moment vilket innebär att vi fått göra flera saker samtidigt, typ. Det känns rörigt och i en gruppuppgift har vi dessutom haft det väldigt kämpigt, vilket bidrar till en längtan om att bara få det överstökat. Ja, jag är väldigt längtande just nu känner jag. Längtar efter att checka av detta, längtar efter en ledig dag att göra något kul på, längtar efter att känna våren ännu mer än vad jag hittills gjort, längtar efter att gå i skogen, och jag längtar efter att få känna mig sådär stark och inspirerad och påfylld av energi.

Jag brukar oftast skriva av mig när jag är pigg, uppåt och klar i huvudet. Just nu är jag trött, typ mittemellan eller nollställd, och trög i skallen. Alltså pågår ingen jätteinspirerande ton i huvudet på mig just nu men det är ändå skönt att låta tankarna rinna ur mig. Imorgon ska jag ta nya tag, men fram tills dess så ska jag gosa ner mig i sängen och känna hur lent lakanet är, och hur goa mina kuddar är, och hur min kropp behöver den där avslappningen. Jag ska fixa den här veckan. Jag ska kämpa.

Meningarna flyger fram och min hjärna är fullständigt koncentrerad på att sammanfoga meningar som lyfter fram betydelsen av det jag vill säga. Sammanfattar, plockar ut, bygger ihop, letar synonymer och tar mig sakta men säkert framåt mellan raderna. Jag har för första gången en längre skrivuppgift, ett fördjupningsarbete som ska skrivas, i skolan och jag har varit fullständigt insnöad på det här i några dagar, och har en bit kvar innan det är inlämningsdags.

Jag känner mig språkligt pigg i huvudet och känner att hela mitt inre är i full gång att spotta ut nya ord och pussla vidare, utveckla och riktigt snirkla in mig i resonemang och tankegångar. Jag minns inte när mitt intresse för att skriva tog fart på riktigt, men jag minns hur jag som liten samlade på mig ”aha”-upplevelser så att jag till slut förstod att jag verkligen älskar att skriva. Den vetskapen är sedan länge känd för mig, men jag blir såklart alltid extra glad varje gång intresset får sig en skjuts, och just nu känns det bra, jag har flyt och jag är så taggad på att konkretisera mina tankar på papper. Det är som att kontakten mellan mina tankar och den språkliga formuleringsförmågan är på hugget just nu, vilket kanske märks även i den här texten. Taggad är liksom bara förnamnet.

Jag känner mig glad, nöjd och trivs väldigt bra med det mesta just nu. Jag måste säga att jag haft en väldigt bra start och fortsättning på 2016, och flera pusselbitar verkar liksom falla på plats för mig, på ett sätt som egentligen känns som väldigt längesedan. Det finns någon slags grundtanke om ett lugn, och all trogen gammal oro kring ”Vad ska jag göra av mitt liv?!” verkar smälta in i en skön känsla av att ”Äh, så länge jag utvecklas, så är det bra!”. Jag tar emot alla lugna funderingar i huvudet med öppna armar och hoppas att jag kan befinna mig i det här stämningsläget länge till. Jag är liksom lite (väldigt!) mätt på det där att vända ut och in på sina funderingar i jakt på att hitta en väg som är optimal, om och om igen. Det får komma som det kommer, och just nu skrämmer faktiskt inte den tanken mig ett dugg. Snacka om go känsla.

Just nu finns det en kär pysen som inte är hemma eftersom att han befinner sig sisådär en 15 flygtimmar ifrån mig, och avståndet mellan oss är omkring 8271 km. I ungefär elva dygn kommer jag att bo ensam, vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Första dygnet har gått och det känns redan jättetomt. Det känns ändå väldigt fint att få längta efter honom på det här speciella sättet, och som jag ler när jag känner att hans kudde fortfarande luktar precis som honom. ❤

160301-muren

Nu har jag tagit mig över ytterligare ett berg och andas ut. Jag har skrivit en tenta idag igen, och det känns lite som att mitt liv cirkulerar kring dessa berg som jag ska uppför och nerför. Ladda upp, prestera, och sedan slappna av. Men det är väl hela grejen med att plugga. Hur som helst: det känns otrooligt skönt (precis som det alltid gör efter)!

Jag är trött i både huvudet och kroppen, men jag har haft en himla go eftermiddag och kväll. Jag har chillat ett bra tag och sedan: sorterat papper, satt in i pärmar, röjt undan på mitt skrivbord, rensat mailen, tagit tag i småsaker som har legat på skrivbordet i kategorin ”ska fixa snart” – och nu är flera av de sakerna fixade! Ganska små saker visserligen, men ändå. Jag tycker att det är mysigt att städa upp på mitt skrivbord. Det har jag alltid tyckt, ända sedan jag var liten. Jag tycker väldigt mycket om att ha ordning på mina saker. Jag riktigt myser av det, haha, hur man nu kan göra det.

Fin kväll, fin känsla inuti mig och ett härligt lugn. Nu ska jag fortsätta småpilla lite, bara för att det är så härligt.

Sömnig och nöjd

160222-kludd

Jag ligger i soffan och chillar. Det är måndagskväll och jag känner mig väldigt nöjd med dagen. Egentligen har jag inte gjort så mycket annat än att plugga, handla, laga många matlådor och chilla, men jag har liksom fått gjort riktigt bra saker. Pluggandet gick väldigt trögt imorse, men jag kämpade på trots att det var motigt och hittade till sist ett bra flow där tiden bara flög iväg. Gött! Det känns också väldigt skönt att ha fixat så många matlådor för veckan.

När förra veckan började hade jag en bild över hur jag ville att min vecka skulle se ut. En pluggplan och även lite nya rutiner som jag ville hålla. Det blev en väldigt bra vecka och jag är taggad på att göra denna vecka bra den också. Med det menar jag inte att jag ska smacka på med tusen grejer att göra, utan det handlar mer om att hitta någon bra balans mellan plugg och fritid, känna när det får vara bra för dagen och få in de där pusselbitarna som jag behöver och vill ha. Jag är liksom taggad på att förbättra min vardag på något sätt. Hålla en bra struktur och känna hur jag vill ha det. Det har fungerat riktigt bra i några veckor nu och jag är så pepp på att fortsätta hålla det såhär.

Just nu är jag sömnig. Jag märker när jag skriver att meningarna inte riktigt flyter ur mig, som de vanligtvis gör, utan jag får stanna upp och fundera lite på hur de ska bli. Det är ett sömnighetstecken för mig. Min hjärna börjar liksom koppla ner nu och jag tänker på hur den där sängen kommer vara så go, mjuk och härlig att krypa ner i. Åh, det ska bli skönt!

Här kommer ett gäng bilder från min lilla Stockholmsvistelse med min syster en (halv) helg i januari. Bilderna är fotograferade med min otroligt tråkiga mobilkamera och den är några år gammal, så den är inte alls i skarpaste eller bästa laget på något vis. Väldigt synd. Jag ville ändå fånga lite av min helg där, och jag valde att inte packa med systemkameran så då fick det bli lite mobilbilder istället, bara i rent dokumentationssyfte.

160216-sthlm1

Detta är från lördagen och vi hade precis varit och sett Ambras dansföreställning ”Striving to achieve”. Bussen vi skulle ta till våra övernattningskompisar gick bara en gång i timmen då, och föreställningen var slut nästan exakt när bussen avgick. Vi satte oss därför på ett café för att fördriva tiden till nästa buss (plus att det är mysigt). Utomhus var det riktigt bitande kallt så det var så himla skönt att komma in i värmen på cafét. Vi stod i kön och funderade en stund på vad vi skulle ha. Plötsligt säger någon av oss ”Varm choklad!?!!” och vi blev så otroligt sugna på det. Den här var heelt fantastiskt god och alldeles perfekt att värma sig med efter att ha varit ute i kylan. Ibland kan ju varm choklad kännas alldeles för sött på ett konstlat sätt, men den här upplevde jag faktiskt bara som god och 100 % ”barnalycka”.

160216-sthlm2

På söndagsmorgonen var flera fönster täckta av massa krispig, fling-aktig frost, och jag var bara tvungen att fota det. Solen sken och det såg så himla mysigt ut utomhus. Men åh, nu saknade jag verkligen min systemkamera. Denna bild blev ju inte alls sådär krispig och go som den hade kunnat bli… Det såg väldigt coolt ut i verkligheten i alla fall.

160216-sthlm3

Våra övernattningskompisar (de vi sov hos alltså) var inte hemma men skulle komma hem senare. Vi åt därför frukost själva och vi åt de gooodaste, frasigaste frallorna. Såå gott!

160216-sthlm4

Sedan gick vi ut på en liten promenad omkring i skogsområdet.

160216-sthlm5

Detta var första gången för denna vintersäsong som jag upplevt så mycket snö och jag blev så lycklig av att få andas in den kalla luften, se den glittrande snön och riktigt känna att nu är det faktiskt vinter. Det var efterlängtat, och så härligt. Jag tycker så mycket om snön!

160216-sthlm6

Jag njöt så himla mycket av det knarriga, frasiga ljudet av att gå i snön. Ljudet var precis sådär perfekt nu – frasigt, hårt och knaprigt, men ändå lite, lite fluffigt. Jag tänkte att jag någon gång borde spela in det där fantastiska ljudet. Jag sa: ”Åh, kan det inte bli såhär mycket snö i Göteborg nu!?” och önskade mig det så mycket.

160216-sthlm7

På söndagskvällen satte vi oss på tåget hemåt. Hejdå Stockholm, och på återseende!

Bara en dag senare, när jag var hemma, så blev Göteborg alldeles täckt av ett fint, fluffigt snötäcke, och det var ännu mera snö än i Stockholm. Så mycket snö har vi inte haft på flera år och äntligen kändes det som en ”riktig vinter” och snön låg kvar längre än vanligt så att vi verkligen fick uppleva den ordentligt. Precis som jag önskade mig! Nu är det dock inte alls lika sagolikt ute, och vintervädret ändrar sig lite för varje vecka, men det är en annan historia.

160214-fyrverkerier

Nu har det gått ungefär en och en halv månad av det nya året. 2016. Jag tycker om känslan av att ha påbörjat ett nytt år och att ha så många månader framför sig. När jag fotade bilden på nyårsafton kommer jag ihåg att jag hade en pirrig, go känsla och kände mig förväntansfull inför det nya året. Jag tänkte på saker jag skulle vilja med det här året och blev så pepp och taggad. Jag känner fortfarande den där känslan ibland och vill liksom påminna mig om det.

Det kan låta hur klyschigt som helst, men jag tycker verkligen det känns fint att få skriva ett nytt blad och se vad detta år kommer att ge mig. 2015 blev ett fint och händelserikt år och jag har vuxit så mycket, lärt mig så otroligt mycket och lärt känna mig själv ännu mer. Jag blir så nyfiken på att se vad som kommer att hända detta år, och vad jag kommer att tänka och känna och uppleva. När jag tittar på bilden ser jag ett hjärta och jag känner liksom att yes, nu kör vi!