Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill skriva. Jag bara känner det. Att jag vill skriva. Att jag vill in i en bubbla som skapar ett skimmer av någonting stilla och behagligt. Jag tror att jag bara vill spara den känsla som finns i mig just nu; känslan av Det ordnar sig. Det finns en röd tråd bland de ord som bildar byggstenar här och det går att skönja mönster som liknar varandra. Men det bryr jag mig inte om, för det är ofta så jag tänker när jag försöker fånga ett fragment av en viss tids dagar i en liten bit text. Rom byggdes inte på en dag, varje dag kan inte alla hjul uppfinnas och det är så mänskligt med hemtam upprepning. Att vagga in sig i ett ekorrhjul av någonting som efter en tid etsar sig fast till något mer kristallklart.

Att skriva luddigt om någonting som kanske är tydligt är kanske en konst. Isåfall har jag precis utfört den. Vad jag försöker säga är att jag känner mig lugn. Men skenet bedrar om det uppfattas som att den känslan alltid känns. Det gör den inte. Den kommer och går. Men just precis nu känns det lugnt. Harmoniskt. Balans. Precis så som det känns när PMS:en äntligen släpper och världen blir klar och tydlig igen. Att bli väckt och bortsliten från den värld av krångliga komplicerade tankar som trasslar ihop sig och bara skapar bekymmersrynkor och humörsvängningar. Att äntligen få landa. Känna friden och se klart. Det är fantastiskt.

Jag har en väldigt låg tröskel till skratt. Jag tänker att om ens humor är kass så blir plötsligt hela världen så otroligt komisk. Det är en efterkonstruktion att hävda att det är anledningen till varför jag är så lättroad, men det är en kul tanke att applicera sådär efteråt för att ringa in lite hur jag resonerar kring det. Om jag kan välja att säga ett hyfsat dåligt skämt för att få klucka till lite grann, så väljer jag att göra det. Det blir faktiskt så mycket roligare då. Och då fullkomligt struntar jag i den torrboll som tycker att jag är lite knepig. Hellre lite knäpp men sprakande, än ett blankt papper utan färg.

Sommardagarna exploderade, det pluggtåg som just nu tuffar, tuffar på i stadig mak, jag klippte mig och hittade fina låtar som passar perfekt i mina öron. Trots de tunga väskor jag kånkar på varje dag, och den utmaning som jag befinner mig i, så känner jag att mina steg ändå är lätta. Det kändes inte så i förrgår, men idag känner jag hur jag kan sträcka på ryggen igen. Det är skönt och gör mina ömma nackmuskler gladare. Och så påminner jag mig själv om livets glitter igen. Och då får leendet glimten i ögat att gnistra till på nytt.

Stora ord

Jag är en drömmare. Den dag jag slutar drömma, fantisera, hoppas, vilja, sträva, visionera vill jag att någon stannar mig, lägger händerna tryggt på överarmarna och tittar mig djupt i ögonen för att försöka väcka glimten i ögat igen. Jag är en omvälvande, snabbt associerande djuptänkare. Den period jag svalnar i fantasins idékokande vill jag att någon frågar Hur är det? Jag är en ständig sökare. Den stund jag säger Nu vet jag vill jag att någon påminner mig om livets ständiga organiska process och dess icke-bestämbarhet så att jag får återgå till mitt hungriga grubblande igen. Jag är en känslomänniska. Den tid jag slutar värka av känslor, både glada och ledsna, vill jag att någon drar ett skämt precis i min smak så att det bubbliga får sätta fart igen och skrattet eka ända in i hjärtat. Då mjuknar jag. Släpper tyglarna. Torkar skratt-tårarna och känner alla färger igen.

Jag visste inte att livet skulle vara så stort. Att utveckling är ett ord som egentligen inte har en slutpunkt. Att åren som går ger en trygg omfamnande självklarhet som visar än tydligare vilka konturer jag har. Trots min fantasi trodde jag ändå att det fanns ett stopp, en ändhållplats dit färden en dag skulle avslutas på, för att sedan vara som ett färdiglagt, balanserat pussel. Men det där är bara en illusion. En illusion om något konstant, en dröm om ett perfekt system som vi tror kan göra lyckan beständig. Men vi har fel. Livet är så mycket mer än så.

Ikväll är jag varm i sinnet. Sådär mjuk, trygg, lugn efter en tid av virrigheter som jag ändå beskriver som kul saker. Ankaret i marken kom tillbaka igen, och jag sträckte på mig, kände solen värma ansiktet och fokuset blev greppbart och precist. Tänker på fina människor som lärt mig så många viktiga saker och blir varm även i hjärtat. Livet. Så stort.

Så mycket saker som händer och sker. Så många steg jag går och så mycket jag ser. Promenad efter promenad i skogens friska luft. Ett andrum bland dagar med mycket som är tufft.

Jag känner att jag växer. Breddar mitt synfält. Skärper min blick. Utmanar mig själv. Mitt bland alla vågor av osäkerhetskänslor som smittsamt sköljer in eftersom jag är en receptiv varelse med antenner. Det är som att vi allihop går igenom samma gegga och alla försöker hitta sitt eget sätt att göra det på utan att fastna i stelnad geggamoja.

Jag låter orden få ta plats för sällan numera. Övar ständigt på att sänka farten och tycker att mina skogspromenader sänker mina axlar och förankrar mitt hjärta i marken igen. Det är skönt. Att planlöst gå omkring och titta upp på alla träd som så snällt står där och bara är. Så många mysiga småljud från varje fotsteg och sådan snäll tystnad som omfamnar när jag stannar och blickar upp mot trädkronorna.

Jag såg en hackspett idag. Mitt favoritgosedjur som liten var en hackspett. Jag hörde hur den hackade mot trädet och jag tänkte att det var höga ljud för en så liten filur. Ett ihåligt murrigt och dovt hackande som fick vårkänslor att sköljas över mig även om jag gick på ett snö-spräckligt underlag.

Så många fria tankar som får passera när jag går där. Minnen, tankar och känslor jag inte tänkt på på länge. Nya tankar att smaka på och filura vidare på. Idéer som föds. Och så en väldans massa konstaterande över hur mycket jag älskar skogen. Ungefär så brukar det väl låta.

Så satt jag där bland tangenterna och kände hur fingrarna längtande erbjöd ett mjukt anslag och musiken fyllde mig med sådan värme. En trygg, bekant, underbar värme från en gyllene tid där musik fick vara allt ett tag. Det är fortfarande allt – alltid, jämt, hela tiden – men det är det på håll, ibland. För att jag inte får pressa in för många ambitioner, för då storknar jag. Men åh vad det sjöng i mig. Två timmar av ren fröjd, där jag sakta men säkert väckte mina fingrar till liv. Jag kände det – kontakten, spänningen, ruset, flödet. Jag kände hur det fyllde hela mitt väsen och det fanns ingenting annat i mitt huvud. Bara att återge det nu får mig att längta tillbaka in i bubblan.

En bubbla av toner som kan måla palettens alla färger. Ett ackord som skapar en tät stämning bara genom sitt existerande, sitt vilande nu. Som hållpunkter att falla på, stanna på, känna efter, smaka på känslan, falla ner i den och bara uppslukas. Det är någonting vackert som talar när musik föds. Det är något som går till roten av mitt hjärta och får det att kännas så stort och mäktigt. Pianots klingande famn är en famn så mjuk och lugn att vila i. En plats för ro. En plats för bearbetning. En plats för reflektion.

Musiken är bryggan mellan de olika beståndsdelarna. Musiken är det mysterium som alltid lockar mig. Musiken är det som fyller hålrummen i alla frågetecken. Musiken har de svar som får mig att fastslå, förstå, inse, känna, landa. Musiken är min tillflykt, mitt kall, min glöd och min strävan. Och musiken är det verktyg jag har för att förstå.

2017 som kom och gick

Årets sista dag är här och jag känner stora och högtidliga känslor. Året har innehållit så mycket och varit nytt på många olika sätt. Återigen har det varit ett år fyllt av lärdomar om mig själv. Jag har utmanat mig själv, gjort nya saker, rensat massor, bestigit något som för mig blev ett berg, förankrat mina värderingar ytterligare, hamnat i flera nya sammanhang, känt varenda känsla i hela mitt känslospektrum, varit trygg, varit orolig, tagit mig själv på allvar, stått på mig och sagt ifrån, flyttat, bonat in mig i ett nytt hem på en ny plats, gått till botten med vad jag känner i olika aspekter, vuxit som person, utmanat mig själv i mitt dansande och avverkat otroligt många pluggtimmar. Bland annat.

Jag känner att jag har breddat mitt språk i år. Inte bara breddat vad jag har begrepp om och fått mer ord för i mitt vokabulär, utan också att de abstrakta fenomen som min begreppsvärld kan hantera har blivit fler. Jag känner det som att språket når ut från mig och omfattar så mycket mer än tidigare. Större frågor, mer abstrakta frågor, och fler områden att kunna dyka ner i har vuxit fram. Min begreppsapparat kan hantera långt fler abstrakta fält än vad jag tidigare kunnat ha grepp om. Det känns coolt och gör mig riktigt taggad.

En viktig sak jag varit noga med i år är att tillåta mig att chilla mera, och jag är väldigt nöjd över hur jag kämpat med den punkten. Jag har blivit bättre på att släppa ambitionerna när jag känt att jag behöver varva ner lite. Jag har tillåtit mig att stänga av, vila och öva på att inte jäkta. Det har varit väldigt bra och roingivande, och har på sikt lett till mer harmoniska känslor och det har fått mig att landa. Skönt.

Det känns kul med ett helt nytt år att ta sig an. Ett nytt år av utmaningar och peppigheter. Jag ser fram emot 2018. Jag vill förgylla det på alla sätt jag kan. Gott nytt år!

Orden är inte så många men känslorna desto fler. Blev rörd till tårar av musik, fick lyckopepp i vardagen, har ett kontinuerligt dansflow, fina vänskapsskratt och så satt jag där med pennorna och njöt. Tiden går och jag fortsätter sträva. Uppåt, utåt, framåt, iväg. Jag vet vad jag vill. Jag tänker inte låta höstmörkret sänka mig. Istället ska jag låta färgen och mysigheten slå sig till ro. Jag kan faktiskt välja att göra detta hur bra som helst.

Så har jag avverkat en hel drös med dagar utan att ge ifrån mig ett endaste litet knyst. Den artonde september fick vi nycklarna till vårt nya hem och några dagar senare gick det stora flyttlasset. Vi har bott här i över en månad nu och vi trivs väldigt bra båda två. Det är en ny situation på många sätt, men vi har stegvis börjat bo in oss mer och mer, och nog har vi allt börjat vänja oss. Det är mysigt när saker kommer på plats så som de varit innan och det är också mysigt med nya små påhitt anpassade efter hur vi vill ha det nu. Jag är glad och tacksam över att vara på den här sidan om allt fixande, och jag tycker det är skönt att vi börjat landa mer permanent nu.

Det känns som om jag lite blivit en ny person på sistone. Eller egentligen är det väl inte alls konstigt med så många förändringar på samma gång, men jag har gett mig en nystart med många saker det senaste. Det är kul och har också varit praktiskt att starta lite nya rutiner sedan flytten, rutiner som jag nu stadigt håller fast vid. Jag tycker om hur jag börjar mina dagar numera och jag känner att jag hamnat i ett bra flow på den fronten. Det ger mig en go start och botar morgon-grumligheten i huvudet på ett bra sätt. Sedan kan jag ta mig an en ny dag.

Så många tankar har samlats i mitt huvud sedan sist. Så mycket nya tankar, nya funderingar, nya intryck att sortera och placera. Jag längtar höstig inspiration, ritande, skapande, toner av ljuv musik. Jag längtar efter ett lugn att svepas in i, ett hemtamt lugn som känns mera förutsägbart. Jag tror jag behöver vila lite på intrycksfronten ett tag.

Rakt in i själen

Jag känner den. Övertygelsen om att det blir bra. Jag hör det klingande skrattet och ser din blick som blixtsnabbt förmedlar något och får vår konversation att fortsätta utan behovet av ord. I skrattet är vi så trygga. Kluckande, familjära, vana. Den starka känslan fyller hela min kropp. Uppbackningen. Stödet om jag ramlar. Den totala och fullkomliga respekten. Den vördnadsfulla frågan om hur det kändes, hur känns det, hur mår du?

Ett gemensamt språk, en sammanhängande melodi med stora gester och snabbt flöde av rappa bokstäver. Och samtidigt massa parenteser mitt emellan, för att vi inte kan låta bli, för att vi vet att den andra skrattar åt omvägen som samtalet tog, men på grund av komiken behålls alla detaljerna, för att vi skrattar åt dem, ler åt nördigheten, onödigheten, flams-strukturen, och låter munnen bara babbla på.

De där stora ögonen när en fråga ställs. Sådär naket, öppet, rakt på. Omtanke. På riktigt. Och det känns. Det finns liksom ingen tvekan om halten av äkthet det är frågan om, för känslan i kroppen gör allting så självklart. Du finns där. Nu är du till och med här, inom ses-ofta-avstånd. Och det är för mig helt ovärdeligt.

Mellan tonerna av allvar blandas de ljust klingande skratten som vi avverkar det ena efter det andra. Komiken, mimiken, röst-förvrängningen, dialekterna. Glimten i ögat. Allvar och sedan skratt. Kära älskade vän. Du gör mig hel.

Sedan sist blev tyngden tyngre och motståndet växte. Jag tänker inte hymla, för jag tycker det är dumt, så därför skriver jag: jag har inte mått bra. Snälla nån, ta’t lugnt, inget allvarligt, hej och hå. Men jo, ändå. Vänta lite. Det är ju faktiskt ändå allvarligt att inte må bra. Kanske oavsett hur mycket ”inte bra” det handlar om?

Jag har också funderat mycket på huruvida det är möjligt att ha ett psykiskt välmående som alltid är på topp. Om vi som människor skulle vara funtade på det sättet så borde den stora frågan vara: hur skulle vi då få motivation till att utvecklas och gå framåt? Mot det svarta avtecknas starkare färger. Jag tror verkligen det (min konstnärliga övertygelse har alltid sagt det till mig, om den nu skulle ha en mänsklig talan – likaså mitt känsloregister). Jag tror att en person som alltid är nöjd skulle nöja sig. Det säger sig självt. En person som då nöjer sig skulle stanna, för varför skulle den flytta på sig? Den är ju nöjd. Därför skulle jag bara vilja säga lite försiktigt att jag tror typ att det kanske är lite grejen att vi behöver känna lite motstånd ibland, för att kunna puttas i en riktning dit vi vill. (Detta låter som att saker och ting är uttänkta i förväg, och jag vet inte om jag är beredd att hålla med om den saken. Troligen inte alls. Men om vi lämnar det där och slutar nörda så kan jag bara säga det lite försiktigt utan att behöva ursäkta och omgärda allting i ett lull-lull, eftersom denna tanke inte är färdigtänkt, utan bara snabbt nerhafsad. Fast att omgärda det i ett lull-lull – det kanske jag redan gjort nu, paradoxalt nog…)

Jag är trött. T-r-ö-t-t. Och jag känner att jag lär känna mig själv så mycket i den balansgång som hela tiden råder. Balansen mellan att vara nöjd och inte nöjd. Den tiden som precis har varit blev inte riktigt som den skulle bli. Eller kanske snarare: som jag trodde att den skulle bli. Jag såg framför mig, och kände, hur min kreativa glöd började glittra och pysa och bubbla och puttra. Målade upp en bild för mitt inre som jag var så nöjd och glad över, och trivdes så bra i. Men sedan kom det något oväntat: en våg av en icke-trivsel som skapade spänningar i min kropp och, som jag skulle vilja uttrycka det: som gav en seg, emotionell trötthet p.g.a. förvirring i vilken roll jag skulle inta. Och plötsligt fann jag mig själv bara tom som ett skal. Glittret ramlade av.

Ibland tänker jag att det tar ett tag innan kroppen processat och förstår vad som sker. Vi är lite tröga liksom. Men när det väl gått upp för mig att jag inte mådde bra, så blev ju det nästan som en liten sorg att hantera – besvikelsen, hopplösheten, meningslösheten, icke-peppigheten. Det var ju inte så det skulle bli.

MEN – nu är jag på andra sidan. Officiellt gick jag nu in i min nya plugg-hösttermin och har idag avverkat första dagen. Inledde med en morgonpromenad och kände daggen mot gympaskorna och sa till mig själv att jag minsann är bra, oavsett prestation. Jag behövde liksom höra det (för det är också en såndär sak som vi behöver påminna oss om – vi är faktiskt tröga på den biten också, sorgligt nog).

Jag skriver snabbt och bara låter det rinna ur huvudet, så det är ganska osammanhängande, men vad spelar det för roll? Det här är jag. I soffan. Trött som en sten efter intryck från dagen. Jag känner att det kommer väckas en pepp i mig om denna höst. Eller alltså, det har jag ju redan känt såklart (Ina Planeraren har ju redan förberett och fixat och donat en massa innan dagen idag, så som jag är..) – men nu känner jag att jag officiellt kan vända blad och jobba på att skaka av mig den senaste tidens nedstämdhet.

Slutligen. För att avrunda detta, eftersom min hjärna typ inte producerar så mycket mer spännande än såhär i nuläget, så säger jag: Ja, jag är mänsklig. Vi är mänskliga. Vi gör fel och vi mår bra, vi mår dåligt, vi tar nya tag. Och det är det som är spännande. Det är det som är det stora mysteriet, den stora hemligheten, det som vi alla delar. Alla de mänskliga dragen. Våra olikheter och våra likheter. Och det är i skarvarna vi möts. I skarvarna kan vi pussla ihop någonting större som gör oss klokare. Och det är förbaskat fint.

Jag sjunker djupare ner i madrassen och min ömma rygg från dagens spänningar tvingas långsamt att mjukna. Mina axlar kan inte vara spända mer, inte i detta läge, och jag känner efter hur käkarna egentligen känns. Är de spända eller är de avslappnade? Så många gånger som jag funderat på det. Är inte det ändå en svår sak att avgöra? För om de är helt avspända så kommer jag väl inte hålla ihop munnen? Eller hur vet jag att jag håller dem i ett bra läge, utan att bita ihop för hårt eller att ”gångjärnen” är ansträngda på något sätt? Jag tycker det är knepigt att avgöra, åtminstone nu när de känns klena efter vad jag tror varit en tendens till ihopbitande idag.

Att hålla fanan högt trots att mycket falerar. Att fortsätta leverera trots sviktande balans i inlevelse och stöttning från vissa berörda parter. Att bara fortsätta. Oavsett. Motstånd. Som. Uppstår. Typ det pysslar jag med bland jobbtimmarna. Och får stundtals en spänd och öm kropp trots att jag vet att jag krigar allt jag kan.

Men jag tänker inte vara bitter. För sedan sist har jag och min sambo fixat vårt kommande boende vilket innebär en flytthöst med allt vad det innebär. Det är ett solskensbesked som kommer ta ett tag att smälta, men det känns verkligen fint. Jag har också haft viktiga och bra samtal med nära vänner, umgåtts med mina föräldrar, känt havslukt, hört våg-kluck, skissat lite smått, varit nyförälskad i mitt trumset som för tillfället står i köket, läst böcker och lyssnat många poddar. Och just nu är vi kattvakter ett slag, vilket är mysigt som bara den.

Det känns ändå bra. Trots dagens och gårdagens slit. Jag kämpar på. Och jag är förbaskat glad över mycket i livet.