Har en såndär favoritstund som får det att glittra inuti mig. Lyssnar på musik och ritar. Har så kul, pennor ligger överallt, sjunger med till gamla favoriter från min tonår och blir härligt nostalgisk på ett peppigt sätt. Älskar att ha pennan i handen, se hur skuggorna väcks till liv när jag fortsätter fördjupa nyansen och få bilden att bli mer levande. Steg för steg börjar bilden poppa ut allt mer från pappret och samtidigt häpnas jag över alla gamla textrader som sitter som en smäck fortfarande. Munnen går i ett kör, trots att det kanske är omkring fjorton år sedan jag sjöng dem senast. Oj. Fjorton år. Det känns hisnande att tänka att det är så längesedan. Vilken liten plutt jag var.

Mina housetrötta muskler blir allt tyngre till tonerna av ljuv pianomusik. Fingrar som med precision och skicklighet målar fram känslor och färger fyller mitt huvud. Känner den kalla, svalkande kvällsluften mot min varma, svettiga, möra hud och mörkret omsluter kanske en tunn dimma i sin famn. Asfalten är blöt av regnvatten och jag sitter längst fram i bussen och tittar ut över vägen. Tänker att jag i livet befinner mig på en stig som tar mig närmare en person med stor kunskap om mänskligt beteende, på så många olika sätt. Känner hur jag fyllts av insikter och skarpheter gång på gång, vilket ökar inspirationen för alla analyser som hela tiden praktiseras och tränas fram. Ser mönster, kontraster och får språk som ger mig förmåga att verbalisera mer abstrakta saker men som ger ett konkret, faktiskt verktyg till min verktygslåda. I huvudet vaskas det fram en allt klarare hinna mot vilken allting projiceras. Som en smutsig yta som blir allt klarare, allt renare, och där nya fläckar tvättas bort och avslöjar ytterligare insikter.

Ofta märker jag hur jag dras till kontrasterna, dras till motsättningarna, dras till att förstå varför, förstå hur och kunna sätta ord på vad som egentligen sker. Det finns nästan alltid två sidor av det mesta, och det fascinerar mig. Det intresserar mig och jag älskar att fundera och filura över spänningsförhållandet. Jag kan också falla ner i ett dunkelt hål där jag finner mig cynisk och bitter över trögheten i strukturer, trögheten i mönster som vi återigen upprepar. Men så kommer en ny dag och jag får tillbaka hoppet, det där som jag envist tänker hävda att människan fortsätter att klamra sig fast vid. Hoppet och ljuset och trösten. Kraften hos individerna, kraften som kan förändra, skapa nytt och skapa något fantastiskt.

Det är som att ständigt vara i rörelse. Som att få begrepp för alla de funderingar som legat gömda inom mig, gett mig så många olika jobbiga känslor, gett mig bra känslor men som framförallt gett mig funderingar. Funderingar och en stark längtan efter att förstå, reda ut, sätta på plats och slutgiltigt definiera. Att få bemöta den starka hungern och känna hur jag steg för steg kommer närmare någonting som blir allt rikare… känna hur jag växer, tar in, lägger till, putsar, bygger vidare… det är så många olika saker på en gång. Det är att berika mitt väsen. Att äntligen få veta. Alla dessa frågor. Det finns kanske inte alltid svar, men det finns sätt att eventuellt förklara hur mysteriet kan vara så mystiskt. Hur vi kan vara så dubbelsidiga, ambivalenta och många gånger enkelspåriga och dömande. Det är befriande, upplyftande och utvecklande att få språk för att formulera vilken otroligt fascinerande, mångfacetterad och rik upplevelse det är att vara människa. I färger, känslor och skeenden.

Får små guldkorn i tankeflödet ibland, som jag stannar upp vid och försöker placera i någon form av burk, förråd eller skattkista där jag samlar alla de där bra sakerna som är viktiga att föra med sig, upprepa och påminna sig om. Tänkte att: den viktigaste lärdomen i livet måste vara att vara snäll mot sig själv. Och jag tror att det är så. Att vara snäll mot sig själv får självkritiken att bekämpas. Att vara snäll mot sig själv innebär att låta sig njuta, låta sig släppa kraven, låta sig sluta bedömas, att sluta bedöma sig själv. Att vara snäll mot sig själv måste innebära att ens känslor, ibland svåra förutsättningar och ens ”tuggmotstånd” går att tampas med lite bättre. För om jag är snäll mot mig själv kommer jag också att peppa mig själv, stanna upp, slappna av, njuta. Då kommer jag må bra, och vad är väl viktigare än att må bra?

Att vara snäll mot sig själv borde kanske automatiskt också innefatta att vara snäll mot andra. För jag tror att med en snäll inställning till sig själv blir det liksom meningslöst att skyffla smuts på någon annan. För om jag är snäll mot mig själv märker jag troligen att det är väldigt effektivt, väldigt bra och väldigt tillåtande. En gynnsam miljö att växa i. Då vill jag nog stanna i den miljön, få den miljön att sprida sig och bli större. Och då tror jag att andra bemöts med samma snällhet. Därför är det nog viktigt att öva på att hålla fast vid det: att vara snäll mot sig själv. (Men det är dock ett privilegium att få bekymra sig över sin egenriktade snällhet. Som om det är världens största problem.)

Det finns så många kapitel jag bläddrat förbi. Det finns så många avslutade trasselnystan som jag först nu kan titta tillbaka på och känna att jag kommit loss ifrån. Med tid kommer perspektiv. Ytterligare en klyscha, men varför inte. För det är först nu som jag får språk, begrepp och klarhet i att förstå varför jag gjort som jag gjort och varför jag känt som jag känt. Jag är nog långt ifrån färdig-nystad, men jag har nystat upp en bra massa saker redan och jag märker hur jag bläddrat vidare. Någonstans på vägen hände det och med tiden har jag lärt mig att se på saker på ett annat sätt. Kanske främst lärt känna mig själv ordentligt. Gett mig själv den respekt jag förtjänar. Eller nåja, jag har åtminstone gjort det några gånger, men det är en konstant resa och ett ständigt work-in-progress. Kanske är det just det som det handlar om. Att vara snäll mot sig själv är att respektera sig själv. Synd att vi så ofta verkar uppmanas till självkritik och ständigt putsa den fasad vi målar upp, med konstant reflektion. Inte konstigt att vi faller i den gropen. Men hoppet lämnar inte människan! Så here we go again…

Tankarna cirkulerar. Precis som det steg vi övade på i housen, där vi med hjälp av centrifugalkraften från huvudet kunde få benen att lättare lyfta från golvet, lättare sväva, lättare vrida sig i en cirkel och lättare illustrera den flödande, flytande, upp-studsiga känslan som är housens karaktär. Jag har nog satt hela mig själv i en stor spinn. Har liksom inte landat. Men ur cirklar kommer kanske något nytt. Det finns hopp till de få procent av nya tankar som tänks varje dag. De är hoppet som vi tar med oss till nästa dag. Mycket är samma gamla gegga som rörts runt några varv, men vi får faktiskt också guldkorn, ljusglimtar, sken av något nytt, något matigt och något som ger mersmak och sätter det andra i perspektiv. Vi får hopp.

Balans

Om jag ska ge en svepande överblicksbeskrivning av min tillvaro så är det en beskrivning som kantas av balans. Jag har en plan för hur jag vill att en vardagsvecka ska se ut för mig, hur jag vill lägga upp mitt plugg och hur jag tar mig an en egen pluggdag, de dagar då jag inte är i skolan. Platsen för mitt flitiga plugg varierar och det är så lyxigt att få göra precis hur jag vill. Det finns en rörlighet, det finns luckor för förändring, men ärligt talat håller jag mig oftast inom min önskade ram.

Jag har mina tre danslektioner som avverkas på vardagskvällarna med fullständigt lyckorus, och jag har en kväll då jag njuter av att bara få komma hem och få lite andrum emellanåt. På helgen är jag fri och ledig, och jag skulle vilja påstå att jag har lärt mig hur jag ska göra för att slippa en ”allmän plugg-ångest” under den tid jag är ledig. Det är helt ljuvligt.

I köket används äggkastrullen, vattenkokaren, smoothie-mixern och brödrosten allra mest. I telefonen skapas spellistor som förgyller min själ och i kalendern för jag en peppig planering med mycket färg. Jag tycker om att känna mig fri och jag tror att jag lärt mig mycket om det på senaste tiden. Det känns fint, jag kämpar och jag njuter av resan under tiden. Mitt emellan mina olika moment ler jag, och kroppen fylls av ett glittrigt lugn.

Och så gick en hel månad, och jag har tänkt skriva både en, två och tre gånger. 2017 har startat i all sin prakt och jag har ägnat dessa fyra veckor åt många tankar kring vad jag vill med mitt nya år. Det känns fortfarande sådär peppigt och fullt av frihet, och jag tycker väldigt mycket om de nya tankarna som börjat studsa in i mitt huvud. Tankar kring om hur jag vill förbättra och ta mig tid till allt det där som lockar. Lugna, mjuka, moln-aktiga puffar finns i mitt sinne när jag föreställer mig det där som jag vill sätta tänderna i. Jag är beredd och jag är taggad på att praktisera det som jag nu bara ser i huvudet som små tussiga moln av idéer.

Vintervädret har fortfarande inte kantats av snö på det där vanliga sättet som vi brukar ha upplevt såhär års. Jag känner mig ovan vid det och vill liksom att vintern ska hugga tag ordentligt så att vi faktiskt får uppleva de där kontrasterna. För jag tycker så mycket om dem. Jag tycker inte om kylan om jag har för lite kläder på mig, men jag tycker om att känna skillnaderna när jag är rustad för det. Då känns jackan och mössan så mjuk och snäll mot min värmesökande hud.

Jag har precis hämtat andan och kommit ut ”på andra sidan” av en förkylning. Jag skulle inte klassa mig som frisk ännu, men jag fick tillbaka energin idag, och har äntligen kunnat ta tag i saker igen. I lördags var jag så dålig att jag tänkte att: ”såhär sjuk har jag inte varit på många, många år!”, och kände mig helt vissen och förstörd i min stackars kropp. Tänk vad halsont och feberyra kan göra kroppen bräcklig och svag. Usch, det var hemskt. Lika kämpigt som det var då – lika glad, tacksam och lättad är jag idag över att börja få se slutet av tunneln. Det kanske också är därför all 2017-pepp tornar upp sig extra tydligt och färgglatt framför mig nu, eftersom jag precis haft ett mörkt moln som kontrasterar mot allt det där. Kontrasterna bringar kanske alltid en klarhet.

Jag har äntligen haft en bra dag idag, och jag har tagit tag i väldigt bra saker och jag har samtidigt vilat och lyssnat på min kropp. Det känns fenomenalt bra måste jag säga. Jag är beredd på att återgå till vardagen nu och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta försöka göra den glittrande, men också med tid för mig själv att andas och känna de där molnen. Jag tycker att de kommer till mig så mycket klarare när jag varit i ett skede av harmoni och balans. Då avtecknar de sig mot himlen i en tydlig skepnad och jag ser precis i vilken riktning jag vill. Det är fint att känna så, och just därför är det så nödvändigt för mig att se till att befinna mig i det där stillastående balans-läget. När stillheten känns i magen, så stannar klockan och hela min blick öppnas upp. Det är då jag ser. Det är då jag känner.

161230-vintertrad

Mitt december började febrigt efter att precis ha tentapluggat som en dåre (troligen med för lite sömn). När sjukligheten släppte efter tre heldagars vilande så avverkades tre proppfulla veckor av mer plugg och diverse andra prestationer. När jag bestämde att jag skulle gå på julledigt den 22 december tog det ett bra tag innan jag kände att jag landade – t.o.m. flera dagar – men nu känner jag att jag varit inne i ett moln av mysigt, kreativt pysslande med avkoppling och harmoni i kroppen. Jag har lyssnat på väldigt många poddar och bl.a. varit djupt försjunken i ett rit-projekt som jag har haft fantastiskt roligt med. Jag har njutit och jag har gjort massor av saker som jag verkligen längtat efter. Det känns lyxigt och fint.

Imorgon är det nyår. Om ungefär ett dygn är det 2017 och jag känner att jag har ett fint 2016 att lägga i ryggsäcken. Jag har upplevt många saker, lärt mig mer om mig själv, blivit helt fenomenal på att hålla mina rutiner så som jag vill ha dem och en hel drös andra saker. Av 2017 önskar jag mig mer musik, mera regelbundet pianospelande och flitiga övningar för att hålla fingrarna i trim. Jag saknar att känna notläsningen flyta och tonerna fylla mitt huvud. Jag önskar mig en mindre orolig själ som bland prestationer ibland blir översvämmad av intryck och ambitioner. Jag önskar mig fler rit-projekt och vill gärna snöa in mig på några av de idéer jag har just nu. Framöver önskar jag mig nya tag med det kära cyklandet som jag hittat i höst. Jag önskar också att jag 2017 ger mig mer tid till att andas och bara vara.

När december är snötom och kal känns det tunga vita täcket lockande. Jag längtar efter att klä på mig massor av kläder och gå i den knastrande, mjuk-hårda, kramiga snön. Jag längtar efter promenader i skogen och många skratt med mina viktigaste och finaste. Och jag ser fram emot att fortsätta lära känna mig själv, så som jag är och så som jag vill vara, och alltid fortsätta att sträva efter att göra livet ännu mer glittrande.

Att bestiga ett berg

Kan man ha en vardag utan prestationer?, frågar jag mig och försöker sänka mina axlar. Känner hur min tunga kropp trycker ner mig i soffan som om jag kunde känna gravitationskraften med mina bara händer. Det är så mycket kraft som drar mig neråt, tänker jag, och funderar över dagens uppförsbacke. Hur jag tappert fortsatt kämpa i den starka motvind som konstant fått min vandring att gå långsammare.

Jag tycker om människor på väldigt många sätt och jag verkligen älskar komplexiteten i att vi alla är olika, men, och det här vill jag betona: ibland är det faktiskt inte så lätt att samarbeta i grupp. När båten ligger där i plurret och har flera olika armar som drar i den – hur ska båten veta vilket håll den ska färdas när alla drar åt olika håll? Den striden har jag fått utkämpa idag, i flera timmar. Ett respektfullt tassande från många olika håll, där man vrider och vänder på sig själv och sina försiktiga yttranden för att få fram betydelsen av: ”Jag förstår att det är svårt att ta ett beslut om detta nu, men vi måste faktiskt komma vidare”. Att bestämt försöka vara ödmjuk. Det måste vara en konst som alltid kräver övning. Jag kommer alltid att fortsätta försöka öva, för jag gillar människor och jag gillar samarbete när det funkar, men den uppförsbacke som tornar upp sig vid motsatsen fullständigt dränerar mig på energi.

Så nu sitter jag här och känner hur mina ögon nästan går i kors. Tänker på allt jag gjort idag och kan inte förstå hur allting fick plats på en enda dag. Inte heller kan jag förstå att mitt hjärnkontor fortfarande inte har släckt och tackat för sig. Hur kan min hjärna fortsätta tänka? Hur kan jag fortsätta spinna vidare på massa olika tankar, fast att jag är så trött? Det är som att hela maskineriet har dragits igång i så hög utsträckning idag att processen att stänga ner det inte går i en handvändning. Jag har steg för steg försökt tvinga mig till att stänga av, tänka tomma tankar, utan reflektion och utan prestation. Bara snälla, tysta, helst innehållslösa, meningslösa tankar. Det går väl sådär med den saken.

Nu fastnade jag med blicken en stund och kom att tänka på hur skönt kudden kommer kännas mot huvudet. Längtar något otroligt till att krypa ner där och känner mig så otroligt tacksam att det kommer ske inom sisådär tio minuter. Wow. Tänk vad fint att ha en säng att borra ner sig i.

Jag märker att jag sprungit. Jag har sprungit och jag vet inte hur länge jag har sprungit. En stor del av tiden har det varit superkul och jättehärligt, utvecklande och peppande, och jag har kommit en bra bit på väg. Jag har älskat hur jag pusslat ihop alla olika saker, checkat av det ena efter det andra och njutit av varenda steg jag tagit. Men nu börjar benen bli trötta. Jag måste stanna. Jag behöver komma ur ekorrhjulet. Hur kommer man loss?

Å ena sidan glädjen av många bollar i luften, å andra sidan viljan att ta en sak i taget. Hur kombinerar man dem? Går det att göra många saker och ändå behålla harmonin i kroppen hela vägen rakt igenom? Jag tvivlar på det. Jag vet att det brukar komma en brytpunkt för mig. En punkt då jag känner att jag bara måste kasta mig ur ekorrhjulet och känna fötterna på jorden igen. Bara bry mig om mig själv. Hinna lägga det stora pusslet med mina tankar som brickor och först då få lite perspektiv och reflektion över den senaste tillvaron. Precis just nu är det precis just det jag behöver.

Det är november och tiden fram tills nu har jag gjort otroligt många saker, upplever jag. Jag har verkligen gjort bra saker, kul saker, utvecklande saker och jag har haft kul. Men jag måste också lära mig att chilla. Men hur sjutton ska jag kunna lära mig att chilla när jag älskar att vara i rörelse? Säg till en dansare att stanna fast att musiken fortfarande strömmar ur högtalarna. Säg till musikern att sluta spela fast att känslorna fortsätter bränna inombords och önskar bli tonsatta. Hur ska jag kunna hejda den storm som får mig att leva mitt allra fullaste, mitt allra mesta, mitt allra skimrigaste, mitt allra mest levande jag? Det är svårt. För jag älskar det. Jag älskar att svepas med, och jag älskar att fortsätta springa. Jag älskar att försöka få mitt ekorrhjul att bli så som jag vill ha det. Och jag älskar att känna ruset när håret fladdrar i vinden.

Nu ska jag lyssna på min kropp. På mitt dunkande huvud och mina ömma fötter. Nu ska jag försöka komma ner i varv och bygga upp min energi igen. Jag behöver verkligen det här. Jag vet inte hur länge jag sprungit denna gång, men jag vet att det är långt. Hela kroppen kallar på mig att bara släppa taget och sluta effektivisera. Sluta skriv fler listor på saker jag behöver fixa. Jag behöver inte någonting! Eller jo. Vila.

Ett nytt inlägg är på väg att födas, men jag vet inte riktigt vad det ska bli. Jag känner bara för att låta tankarna studsa ner i tangenterna och projiceras på den här vita ytan. Se den vita ytan täckas av bokstäver som säger någonting, som beskriver någonting och som får mina tankar att samlas i en enda röd tråd som tillsammans bildar en mening. Ja, det känns behagligt att få följa mina tankar i en skriven text.

Jag skriver så sällan här numera att det blir lite rostigt varje gång jag väljer att knåpa ihop några rader. Jag behöver då omdefiniera den här platsen för mig själv så att jag vet vad jag håller på med, så att jag också kan förhålla mig till den så som jag vill. Det blir sådana glapp mellan inläggen att jag tror att mitt flöde stakar sig. Det känns tråkigt, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Eller jo, det vet jag. Om jag skulle vilja upprätthålla ett ”stabilt” flöde här – och då menar jag inte en regelbundenhet som är spikad, utan ett flöde som behåller sin röda tråd och inte känns hackig – då får jag ju i så fall skriva oftare, och fila på det där. Faktum är att jag inte vill sätta en stämpel på det här stället, för mig själv. Jag vill inte att jag ska fastna i en känsla av att jag på något sätt är bunden till hur ofta jag ska skriva, eller hur mycket jag ska skriva, eller vad jag ska skriva, vad det ska handla om, hur många bilder jag ska posta, hur ofta jag ska posta bilder, o.s.v. Jag vill bara vara fri, och skriva eller skapa något närhelst jag vill.

Det är svårt att vara fri utan att ha begränsningar. Det är svårt att känna att det blir samlat och så som det är tänkt, eftersom att det inte finns en plan. Att jag dessutom är en person som älskar att göra saker helhjärtat, ha tänkt igenom saker och vill bygga upp grejer från grunden – ja, det gör att denna ”frihet” kan bli svår att tackla ibland. Och då blir det som det känns nu – som att jag försöker hacka fram några ord som kanske har en väldig distans till den förra texten som publicerades. Men ja, detta är väl egentligen bara en liten parentes, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det. Hur jag förhåller mig till den här platsen. För om jag inte har en bild över det i mitt huvud – hur jag ska förhålla mig till den här platsen – så kommer det bli förvirrande för mig. Och då blir det precis såhär. Rörigt.

Sedan sist har jag bland annat fyllt 26 år, avverkat mängder med pluggtimmar, dansat hiphop och house, sadlat om ytterligare i rollen som cyklist, fyllt mina dagar till bredden med olika saker och också bara tagit det lugnt. Sådär som man gör. Jag har knäckt nya tankenötter i mitt studerande och jag märker hur jag växer i min begreppsapparat och börjar se världen på ett annat sätt. Det är så extremt fascinerande att läsa om människor – om hur vi samspelar och hur vi fungerar tillsammans, och själva. Det berikar hela min tillvaro och hela mitt väsen. Jag får en mening till saker som växer sig större än jag trodde var möjligt. Jag ser. Jag tänker. Plötsligt känner jag att jag förstår allt mer om vad vi egentligen håller på med. Samtidigt utkristalliseras också mysteriet i sin fulla prakt. Ju mer jag vet, desto mindre märker jag att jag vet. Ju mer jag läser, desto mer ser jag, och då uppkommer nya frågor som jag filurar vidare på.

Jag är så hungrig på att få nya tankar. Det kanske är det som gör att jag har ”för många” intressen? För att i mig, i min kropp och hela det som är jag – så finns en strävan efter att förstå mer, efter att kunna fånga vad det är som händer och efter att kunna förklara för mig själv hur saker kan vara som de är och hur världen kan vara så komplex och intressant och fängslande. Jag vill förstå varifrån nya idéer kommer. Jag vill förstå hur jag kan känna mig alldeles upplyft av en annan människa. Jag vill förstå vad det är som händer när jag skrattar med mina finaste vänner. Jag vill lära mig mer om vad tidigare tänkare funderat på. Jag vill alltid få nya glasögon och jag vill alltid höra mer.

Jag blir nästan lite högtidlig i min tanke nu. Jag hittar så många stora frågor som ryms i samma tanke, på samma gång. Jag kan inte få nog av att fundera över sånt här. Jag tycker det är fullständigt underbart att få plugga så mycket som jag kan göra, och att jag läser exakt det jag läser. Jag skulle vilja att alla i hela världen fick känna den kunskapstörst jag har, och att alla också fick känna känslan av att ha släckt åtminstone en liten, liten del av den där stora bubblan när någonting nytt har fallit på plats. Jag är också så fascinerad över att vi hela tiden för vidare vår kunskap till ytterligare nästa generation, och att det hela tiden fortsätter framåt. De funderingar vi har nu kan vi ha just för att det funnits andra som har funderat före oss. Tanken är på så sätt större än en enskild människas livstid, för vi fortsätter att föra vidare våra frågor. Vi kanske inte kommer att lösa det stora mysteriet på en livstid (det kommer vi inte!), men om vi lämnar kvar våra tankar till eftervärlden, så har tanken en möjlighet att fortsätta växa och redas ut.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här texten. Jag känner att jag svävar ut i någonting som är odefinierbart och som jag inte riktigt har grepp om. Jag känner bara att jag vill försöka behålla den här känslan jag får i mig när min hjärna hittar ett nytt område av funderingar att smälta. Det är som att jag hittar en ny guldgruva, som behöver redas ut och läggas på plats. Det bästa är också att det alltid finns mer.

Att vara förkyld

Jag ligger dundersjuk i förkylning och känner ett stort avstånd mellan min hjärna och världen utanför. Det känns långt in till tankarna och långt ut till alla ljud och det som är omkring mig. Jag har betydligt sämre hörsel och längtar något otroligt tills ”badkarsproppen” lossnat så att jag kan få samma förmåga att urskilja olika ljud igen och uppfatta nyanserna så mycket bättre än vad jag gör just nu. Längtar att få känna mig som verkligt närvarande i rummet, istället för som en degig oformbar klump i horisontellt läge. När jag pratar så låter min röst som en ynklig kråka och om jag råkar börja småhosta så är det svårt att sluta, för småhostningarna ”river upp” en allt större hosta som blir väldigt retfull och svår att lägga av med. Istället försöker jag då kväva hostan genom att dricka massa te, dricka kallt vatten eller bara härda ut och lägga tankekraft på något annat.

Kroppen svajar fram och tillbaka i olika temperaturer och jag känner hur jag ömsom fryser ömsom svettas. Öppnar balkongen och köksfönstret för att få genomdrag i lägenheten men på bara några minuter fryser jag igen, måste stänga allt och kura in mig i filtarna på nytt. Hopplöst. Dricker så mycket te och vatten att toabesöken är täta och jag masar mig upp från soffläget och känner hur till och med balansen är lite nedsatt av all snuva i huvudet.

Veckan som var så intensiv slutade så som det brukar göra för mig – med en utmattad kropp. I torsdagskväll var det som att kroppen skrek ”Nej! Nu räcker det med nya saker!” och jag fick extrem halsont med febersvettningar och dålig sömn inför fredagens prestationsdag. Inte kul. Då blev jag lagom glad på min kropp kan jag säga, men jag tog mig ändå igenom fredagen det bästa jag kunde utifrån mina förutsättningar, och sedan ramlade jag ihop i en hög hemma, samtidigt som jag upptäckte att förkylningen blev allt värre. Och det är väl ungefär där jag fortfarande befinner mig. Känner ingen egentlig skillnad i symptom, utan det känns stabilt på samma nivå som i fredags – d.v.s. dåligt. Längtar efter att få komma över kullen, se ljuset i slutet av tunneln och speciellt att få komma närmare känslan av att ha fötterna på jorden. Nu känns det som sagt mer som att jag bara flyter runt i en enda gegga.

Har försvunnit in i saker på internet för att slippa tänka själv, slippa känna den värkande, utmattade kroppen. Sovit ibland. I princip bara varit i liggande position och snyter mig så mycket att jag tänker att jag nu måste ha slagit rekord i hur många ”snytningar” jag gjort per dag, om jag ser till hela mitt liv. Kan inte minnas när jag var såhär snuvig sist. Tappar minnet på saker jag läser eller hör, vilket får mig att fundera på hur jag ens kan skriva det här inlägget utan att upprepa varje mening femton gånger. Min fina sambo, som (som alltid) varit en riktig klippa för mig dessa dagar när det gäller matlagning och ompyssling, kan säga någonting till mig och redan några meningar bort så glömmer jag vad han började med att säga. Det är som att all information går in genom ena örat och sedan ut ur det andra utan att jag hinner befästa det i min hjärna så som jag brukar. Jag känner mig verkligen frånvarande. Det är som att allting är ogreppbart och rörigt, och det kanske också är därför denna text blir så mastig med så många meningar på en gång, för att jag inte riktigt hinner känna efter eller förstå helheten av vad jag ens skriver.

Jag är trött, verkligen supertrött, och jag hoppas att jag snart får min energi tillbaka igen. Jag vet såklart att det finns tusen värre saker att drabbas av än en enkel liten förkylning, men en förkylning kan faktiskt vara riktigt risig och göra kroppen utmattad på ett verkligt uttömmande sätt. Jag bara hoppas att jag blir frisk snart och kan få se världen utan dessa dimmiga glasögon. Jag längtar efter att få känna färgerna på riktigt igen, och inte bara betrakta allt genom ett dammigt grått filter.

Jag känner mig full av inspiration efter en introduktion till mina nya studier för hösten! Mera psykologi och jag känner hur jag längtar efter att sätta tänderna i nya spännande resonemang, dyka djupt ner bland teorier och analysnivåer och fortsätta vidga min begreppsvärld och förståelse. Jag har en väldigt speciell vecka just nu, med på tok för många nya ”intrycks-mastiga” saker på en gång, men jag har hittills checkat av måndag och tisdag väldigt bra, och känner mig så nöjd med hur allt har gått. Jag har flow och känner att jag ler när jag flyger fram.

Under sommaren växte det snabbt fram en vilja om att föra in mera cykling i mitt liv. Jag har köpt cykelhjälm, bättre lås samt regnkläder anpassade för cykling och vill bli ”en person som cyklar sig fram” och känna vinden i ansiktet, frisk luft i lungorna och pedalerna mot fotsulorna. Jag vill ställa mig in i ledet – in i cykelledet, vara en av kämparna på morgonen och hurtbullarna som ställer sig så fint uppradade vid trafikljusen i väntan på att få trampa igång igen. Jag har cyklat rätt mycket den senaste tiden och det har tagit mig med storm (Skepp o-hoj…). Den som uppfann cykeln – den gjorde verkligen någonting stort. (Självklart sökte jag lite i internetdjungeln nu och fann att föregångaren till cykeln uppfanns för nästan exakt 200 år sedan. Coolt!)

Ja, det blir en höst nu igen. En höst som känns så som höstar brukar kännas för mig. Ny kalender, nya rutiner, en ny situation, nya tankar och nya känslor. Pepp. Inspiration. Vilja. Det måste ju vara någonting av det vanligaste jag skriver om här – inspiration och pepp – men det är så centralt i mitt tankeflöde (oftast), så därför är det oundvikligt. Att få känna sig peppad, och att få känna sig inspirerad – det är nog mitt livselixir. Fast vem skulle säga emot mig där? Klart att det härliga, lustfyllda drivet som får en att le är någonting som alla gillar, eller? Jo, men så måste det vara. Men det gör det inte mindre intressant för det, eller mindre peppande. Det är lika fantastiskt inspirerande och upplyftande som alltid. Det är nog det som är det fina i kråksången. Att inuti den här kroppen som är min så dunkar ett hjärta så starkt av livslust, om och om igen. Och det känns lika svindlande varje gång. Tänk att få uppleva denna känsla så många gånger. Tänk om alla kunde få känna så.