Hoppla-hejsan! Dagarna har sprungit pÃ¥ smÃ¥ flinka sprattelben sÃ¥ att kalenderns dagar virvlat upp som en storm i luften. Nja, inte riktigt kanske. Men det är ändÃ¥ vad man skulle kunna beskriva det som. Mitt bloggblock har intagit en tystnad som inte alls bör likställas med dagarnas verkliga innehÃ¥ll. Stygg Ina. Men om jag blinkar med stora, runda ögon prydda med lÃ¥nga ögonfransar och lägger huvudet lite lätt pÃ¥ sne… förlÃ¥ter ni mig dÃ¥? ♥

Den här bilden är rakt igenom helt klockren. Den är tagen i mitt rum på studenten. Den representerar all den lycka som sprudlade i mig precis varenda liten fin sekund av min dag.

Som den stora lipsillen jag är (!) när det kommer till känslor, stark lycka och längtan som går som en tornado i magen så var jag inte ett dugg förvånad över alla de tårar som trillade nerför mina kinder om och om igen. De första tårarna kom på champangefrukosten och sedan gick det bara utför (bokstavligt talat) resten av dagen. Den lyckobomb som gång på gång hade fyrverkerifest i magen på mig var en lyckobomb som hette Duga, vill jag lova.

Vi hade världens bästa väder, världens bästa dag, världens bästa stämning, världens största leenden och ..åååh! ♥ Vi är så sanslöst grymma som klarat av de här åren!

(trumvirvel…) Hej, hallÃ¥! Det är nu ni ska gnugga er i ögonen, andas djupt och vifta av er irritationen pÃ¥ den konstant stillastÃ¥ende tystnaden som drabbat oss sÃ¥ förskräckligt här. I förrgÃ¥r konstaterade jag att jag inte har bloggat pÃ¥ en hel mÃ¥nad (!!!). Först var det för att tiden inte riktigt räckte till och sedan ville jag ta en liten andningspaus sÃ¥där för ett tag. Jag kan inte komma ihÃ¥g när jag hade en sÃ¥här stor tystnad här senast. Men nu vill jag tillbaka till mitt lilla bloggblock, pyssla med bilder och färglägga tiden. ♥ Vad säger ni om det?

Det finns där alldeles bakom knuten nu – det där som jag längtat, längtat och längtat efter. Det är bara nÃ¥gra fÃ¥ dagar kvar tills den där mössan ska pryda mitt huvud och göra mig helt svag i knäna, tÃ¥rfylld i ögonen och som i ett känlsorus känna att jag klarat av det här. Studenten – äntligen! Det är en obeskrivlig tyngd i de där orden. Jag vet inte hur länge jag har hÃ¥llit pÃ¥ med mina olika nedräkningar för att fortsätta klättra uppför berg efter berg.

Den lättnad jag känner just nu är så stor att den sticker i hjärtat. Det har varit så mycket. Vi har tappert fått slita in i det allra sista. Studenten, 1 juni. Åh, jag är bubblande glad! ♥

Saker och ting har börjat glittra på ett alldeles speciellt sätt nu och luften runt omkring är som utbytt till någonting helt nytt. Det känns så skönt och min mage har ett underbart lugn.

Nu tycker vi väl allt att det är dags att jag börjar vifta lite liv i rutan här? Jo, men visst har det väl blivit pÃ¥ tiden? Dags att ruska liv i dumburken och filura allt jag kan? …tycker vi inte?

En tussig känsla invirad i mjuka tygbitar av silke bekantar sig med omgivningen där inne. Studs, studs – pÃ¥ väggar och tak. Ett dunk lika dovt som det är sött, lika härligt som det är glatt och lika skimrande som det är givande. En fluffig orange man som flyger i vinden, en fart som fÃ¥r hissnande spänningar att springa snabbare och ett par tassar som dunsar beslutsamt ner i marken för varje meter som passerar. En stÃ¥tfull jagare har pÃ¥börjat sin lek. En bestämd instinkt har börjat koka med stor dynamik. Ett praktfullt lejon är pÃ¥ hugget.

Flera järn i elden och många bollar i luften; det är ungefär sådär nutiden beskrivs bäst. Jag brottas med klockan och kalendern samtidigt som jag strosar runt med ett huvud som känns som en stor boll. Förkylning. Men nu är det fina maj och jag är galet inspirerad till allt som är kreativt. Min ipod är söt för den taggar mig till glada tankar som målar hela själen färgglad.