Att vara förkyld

Jag ligger dundersjuk i förkylning och känner ett stort avstånd mellan min hjärna och världen utanför. Det känns långt in till tankarna och långt ut till alla ljud och det som är omkring mig. Jag har betydligt sämre hörsel och längtar något otroligt tills ”badkarsproppen” lossnat så att jag kan få samma förmåga att urskilja olika ljud igen och uppfatta nyanserna så mycket bättre än vad jag gör just nu. Längtar att få känna mig som verkligt närvarande i rummet, istället för som en degig oformbar klump i horisontellt läge. När jag pratar så låter min röst som en ynklig kråka och om jag råkar börja småhosta så är det svårt att sluta, för småhostningarna ”river upp” en allt större hosta som blir väldigt retfull och svår att lägga av med. Istället försöker jag då kväva hostan genom att dricka massa te, dricka kallt vatten eller bara härda ut och lägga tankekraft på något annat.

Kroppen svajar fram och tillbaka i olika temperaturer och jag känner hur jag ömsom fryser ömsom svettas. Öppnar balkongen och köksfönstret för att få genomdrag i lägenheten men på bara några minuter fryser jag igen, måste stänga allt och kura in mig i filtarna på nytt. Hopplöst. Dricker så mycket te och vatten att toabesöken är täta och jag masar mig upp från soffläget och känner hur till och med balansen är lite nedsatt av all snuva i huvudet.

Veckan som var så intensiv slutade så som det brukar göra för mig – med en utmattad kropp. I torsdagskväll var det som att kroppen skrek ”Nej! Nu räcker det med nya saker!” och jag fick extrem halsont med febersvettningar och dålig sömn inför fredagens prestationsdag. Inte kul. Då blev jag lagom glad på min kropp kan jag säga, men jag tog mig ändå igenom fredagen det bästa jag kunde utifrån mina förutsättningar, och sedan ramlade jag ihop i en hög hemma, samtidigt som jag upptäckte att förkylningen blev allt värre. Och det är väl ungefär där jag fortfarande befinner mig. Känner ingen egentlig skillnad i symptom, utan det känns stabilt på samma nivå som i fredags – d.v.s. dåligt. Längtar efter att få komma över kullen, se ljuset i slutet av tunneln och speciellt att få komma närmare känslan av att ha fötterna på jorden. Nu känns det som sagt mer som att jag bara flyter runt i en enda gegga.

Har försvunnit in i saker på internet för att slippa tänka själv, slippa känna den värkande, utmattade kroppen. Sovit ibland. I princip bara varit i liggande position och snyter mig så mycket att jag tänker att jag nu måste ha slagit rekord i hur många ”snytningar” jag gjort per dag, om jag ser till hela mitt liv. Kan inte minnas när jag var såhär snuvig sist. Tappar minnet på saker jag läser eller hör, vilket får mig att fundera på hur jag ens kan skriva det här inlägget utan att upprepa varje mening femton gånger. Min fina sambo, som (som alltid) varit en riktig klippa för mig dessa dagar när det gäller matlagning och ompyssling, kan säga någonting till mig och redan några meningar bort så glömmer jag vad han började med att säga. Det är som att all information går in genom ena örat och sedan ut ur det andra utan att jag hinner befästa det i min hjärna så som jag brukar. Jag känner mig verkligen frånvarande. Det är som att allting är ogreppbart och rörigt, och det kanske också är därför denna text blir så mastig med så många meningar på en gång, för att jag inte riktigt hinner känna efter eller förstå helheten av vad jag ens skriver.

Jag är trött, verkligen supertrött, och jag hoppas att jag snart får min energi tillbaka igen. Jag vet såklart att det finns tusen värre saker att drabbas av än en enkel liten förkylning, men en förkylning kan faktiskt vara riktigt risig och göra kroppen utmattad på ett verkligt uttömmande sätt. Jag bara hoppas att jag blir frisk snart och kan få se världen utan dessa dimmiga glasögon. Jag längtar efter att få känna färgerna på riktigt igen, och inte bara betrakta allt genom ett dammigt grått filter.

Jag känner mig full av inspiration efter en introduktion till mina nya studier för hösten! Mera psykologi och jag känner hur jag längtar efter att sätta tänderna i nya spännande resonemang, dyka djupt ner bland teorier och analysnivåer och fortsätta vidga min begreppsvärld och förståelse. Jag har en väldigt speciell vecka just nu, med på tok för många nya ”intrycks-mastiga” saker på en gång, men jag har hittills checkat av måndag och tisdag väldigt bra, och känner mig så nöjd med hur allt har gått. Jag har flow och känner att jag ler när jag flyger fram.

Under sommaren växte det snabbt fram en vilja om att föra in mera cykling i mitt liv. Jag har köpt cykelhjälm, bättre lås samt regnkläder anpassade för cykling och vill bli ”en person som cyklar sig fram” och känna vinden i ansiktet, frisk luft i lungorna och pedalerna mot fotsulorna. Jag vill ställa mig in i ledet – in i cykelledet, vara en av kämparna på morgonen och hurtbullarna som ställer sig så fint uppradade vid trafikljusen i väntan på att få trampa igång igen. Jag har cyklat rätt mycket den senaste tiden och det har tagit mig med storm (Skepp o-hoj…). Den som uppfann cykeln – den gjorde verkligen någonting stort. (Självklart sökte jag lite i internetdjungeln nu och fann att föregångaren till cykeln uppfanns för nästan exakt 200 år sedan. Coolt!)

Ja, det blir en höst nu igen. En höst som känns så som höstar brukar kännas för mig. Ny kalender, nya rutiner, en ny situation, nya tankar och nya känslor. Pepp. Inspiration. Vilja. Det måste ju vara någonting av det vanligaste jag skriver om här – inspiration och pepp – men det är så centralt i mitt tankeflöde (oftast), så därför är det oundvikligt. Att få känna sig peppad, och att få känna sig inspirerad – det är nog mitt livselixir. Fast vem skulle säga emot mig där? Klart att det härliga, lustfyllda drivet som får en att le är någonting som alla gillar, eller? Jo, men så måste det vara. Men det gör det inte mindre intressant för det, eller mindre peppande. Det är lika fantastiskt inspirerande och upplyftande som alltid. Det är nog det som är det fina i kråksången. Att inuti den här kroppen som är min så dunkar ett hjärta så starkt av livslust, om och om igen. Och det känns lika svindlande varje gång. Tänk att få uppleva denna känsla så många gånger. Tänk om alla kunde få känna så.

Jag sitter i soffan, i skenet av tända ljus och det är sommar. Jag noterar hur mycket sommaren känns i min kropp. Jag känner mig fri, glad och lite som att något har släppt. Den där ”ledighetsångesten” som kan infinna sig har flutit bort, och jag har sluppit den i många dagar nu, och jag känner inte samma jakt över att jag måste få gjort så himla mycket, eller den stressande påminnelsen om att sommaren kommer ta slut och att jag måste ta vara på den medan den är här. Bara lugn, harmonisk, glad. Och full av energi.

Jag slukar böcker och njuter av att bara försvinna in bland sidorna. Bläddra och inte ha en aning om hur länge jag läst. Den där ivern att få höra mer, få veta vad som ska hända och fortsätta slukas in i den där världen. Bokhungern är stor och jag känner mig både tillfreds på ett sätt som tar mig ner på jorden och jag känner också samtidigt ett inspirerande rus som får mig att vilja hitta på massa olika saker, följa en instinkt snabbare, korta ner startsträckorna och bara kasta mig över en idé. Uppleva. Känna. Vara.

För en vecka sedan klipptes 20 cm av mitt hår av och jag har inte haft såhär kort hår sedan jag var kanske 14-15, vilket är drygt tio år sedan. Det känns nytt, annorlunda och kul, och jag märker att jag gillar det mer och mer hela tiden. Det är härligt att känna de friska, avklippta topparna och håret fick genast mer liv. Det var alltför längesedan jag toppade det senast, men nu är det alltså betydligt mycket kortare och jag håller på att vänja mig vid att vara en Ina med inte fullt så långt hår längre, även om det fortfarande slutar lite nedanför axlarna. I min värld är det liksom kort nu, fast jag förstår att andra nog inte håller med mig om det.

Det känns som att någonting har lyfts från mina axlar och jag känner att mina ögon på något sätt tar in mer. Som att jag nu kan se världen i ett större helhetsperspektiv och som att jag har ett mycket bättre utgångsläge att studera den ifrån. Det riktigt känns hur sommaren pulserar inuti mig, och jag bara njuter och säger till mig själv att jag måste fortsätta njuta. Fortsätta skratta.

Mål i sikte

160630-fargbomb

Insnöad i ett projekt, har flow, känner en glöd. Först uppförsbacke och sedan kommer en nedförsbacke, och jag är riktigt taggad nu. Jag är på gång, och jag kämpar. Tänker att hur jag än gör så kommer jag alltid framåt, för det är oundvikligt eftersom att jag hela tiden lär mig under tidens gång. Vet att en stor mängd tid ligger framför mig som jag ska beta av. Lägga flera timmar i ryggsäcken, komma in i det, bara fortsätta, hela tiden. Och denna vecka har jag kommit långt, jag har traskat långa steg på den där vägen. Jag ska upp, upp, framåt, framåt och fortsätta hålla stadig kurs. Har mycket motivation som sporrar mig just nu, och jag känner iver. Känner hur glöden kring min själ tänds, det blir lättare att gå upp på morgonen, luften är stärkande och frisk, och jag vill bara fortsätta.

160622-maskros

160622-traden

Bilderna är från en fin skogspromenad i maj och då var min kalender fullspäckad av saker. Jag gick och lyssnade på fågelkvittret och drog andan riktigt djupt för att känna skogsluften i hela kroppen. Förutom fågelkvittret hördes också ett av mina bästa ljud, som på riktigt gör mig lycklig: gympadojor mot torr skogsstig. Det nästan kanske knäckebröds-knapriga men samtidigt mjuka, dova knastrandet som påminner om alla fridfulla, härliga skogsstunder jag haft i hela mitt liv. Min kropp har lärt sig att när jag hör det där ljudet så är det harmoni och avkoppling som gäller, och därför är det ihopkopplat med bara bra känslor. Jag gick där det knastrade som mest, och hela jag bara njöt. Det var strålande sol och varmt och jag kände hur skogen fyllde på mitt inre batteri.

Hela maj var jag mitt uppe i väldigt mycket och betade av den ena saken efter den andra. Det var kämpigt emellanåt, och jag hade mycket som upptog min tid. Jag kämpade tappert ända till de sista skoldagarna, och sedan tog skolan slut för den här terminen. Väldigt skönt. Såhär i efterhand känner jag tydligt att jag irrat runt lite väl mycket. Jag har också haft otur med diverse kroppsliga sjukligheter som jag inte vill gå närmare in på, men som har tagit väldigt mycket kraft (inget allvarligt, dock mycket jobbigt!). Ja, jag har helt enkelt haft lite för mycket bekymmerstankar i omlopp, om olika saker, och i olika omgångar, och när jag väl varit ute i skogen har det gett mig ny energi och fått mig att se nya saker.

Dagarna har traskat på, och jag har velat skriva, velat ventilera, velat lägga tid här, men inte funnit den sista kicken mot att faktiskt göra något av det. Jag har mest pysslat med annat. Hur som helst så saknar jag att få vrida och vända på saker här, men att det skulle bli en regelbundenhet här inne är nog helt uteslutet. Jag funkar liksom inte riktigt så, för oftast grottar jag ner mig i något annat och så blir jag helt insnöad en period, hehe. För det är min favoritsak i livet; att snöa in på olika saker i olika perioder. Blir typ taggad bara jag skriver det. Bästa. Grejen.

Just nu mår jag bra, är glad och känner luft under vingarna och går med lätthet i stegen igen. Bekymmersmolnen har skingrats och gett plats för andra tankar. Det är en väldigt fin känsla. Och jag måste också säga att jag längtar efter nästa skogspromenad med det knastrande ljudet igen efter att jag skrivit om det nu. Snacka om mysigt.

Stillheten vid havet

160531-langtan

Just nu längtar jag efter att stå just precis där. Andas in lukten av tång, lyssna och känna stillheten i hela kroppen.

Tankar på en måndag

160411-kristall

Jag halvligger i soffan med huvudvärk och är alldeles sliten efter en lång dag. Jag dricker mitt favoritte och tänker att det ska bli väldigt skönt att snart få krypa ner i sängen och slappna av i hela kroppen. Framför mig ser jag massor av ren, torr tvätt som hänger på två torkställningar, och jag orkar faktiskt inte plocka ihop det nu. I köket finns ett mindre diskberg, och städningsbehovet i allmänhet skriker efter att göra sig hört. Men just nu lyssnar jag bara på mig själv och mina behov, för jag har liksom inte riktigt tid med det andra.

Det är lite mycket nu och jag känner att jag måste ta en dag i taget för att kunna pussla ihop alla saker. Inget emotionellt ”mycket”, utan snarare flera deadlines och saker som ska göras på kort tid. Efter att igår ha varit väldigt uppgiven kring vilsna framtidstankar (som absolut var emotionellt) har jag ikväll konstaterat vad som troligen är det bästa för mig just nu. Skickade in en ansökan på vidare studier och känner att jag blev väldigt lugn av det. Check. Det ordnar sig. Nu släpper vi det. En sak i taget.

Jag längtar tills om precis en vecka, för då har jag avklarat den här delkursen, som varit en delkurs med väldigt många små moment vilket innebär att vi fått göra flera saker samtidigt, typ. Det känns rörigt och i en gruppuppgift har vi dessutom haft det väldigt kämpigt, vilket bidrar till en längtan om att bara få det överstökat. Ja, jag är väldigt längtande just nu känner jag. Längtar efter att checka av detta, längtar efter en ledig dag att göra något kul på, längtar efter att känna våren ännu mer än vad jag hittills gjort, längtar efter att gå i skogen, och jag längtar efter att få känna mig sådär stark och inspirerad och påfylld av energi.

Jag brukar oftast skriva av mig när jag är pigg, uppåt och klar i huvudet. Just nu är jag trött, typ mittemellan eller nollställd, och trög i skallen. Alltså pågår ingen jätteinspirerande ton i huvudet på mig just nu men det är ändå skönt att låta tankarna rinna ur mig. Imorgon ska jag ta nya tag, men fram tills dess så ska jag gosa ner mig i sängen och känna hur lent lakanet är, och hur goa mina kuddar är, och hur min kropp behöver den där avslappningen. Jag ska fixa den här veckan. Jag ska kämpa.

Meningarna flyger fram och min hjärna är fullständigt koncentrerad på att sammanfoga meningar som lyfter fram betydelsen av det jag vill säga. Sammanfattar, plockar ut, bygger ihop, letar synonymer och tar mig sakta men säkert framåt mellan raderna. Jag har för första gången en längre skrivuppgift, ett fördjupningsarbete som ska skrivas, i skolan och jag har varit fullständigt insnöad på det här i några dagar, och har en bit kvar innan det är inlämningsdags.

Jag känner mig språkligt pigg i huvudet och känner att hela mitt inre är i full gång att spotta ut nya ord och pussla vidare, utveckla och riktigt snirkla in mig i resonemang och tankegångar. Jag minns inte när mitt intresse för att skriva tog fart på riktigt, men jag minns hur jag som liten samlade på mig ”aha”-upplevelser så att jag till slut förstod att jag verkligen älskar att skriva. Den vetskapen är sedan länge känd för mig, men jag blir såklart alltid extra glad varje gång intresset får sig en skjuts, och just nu känns det bra, jag har flyt och jag är så taggad på att konkretisera mina tankar på papper. Det är som att kontakten mellan mina tankar och den språkliga formuleringsförmågan är på hugget just nu, vilket kanske märks även i den här texten. Taggad är liksom bara förnamnet.

Jag känner mig glad, nöjd och trivs väldigt bra med det mesta just nu. Jag måste säga att jag haft en väldigt bra start och fortsättning på 2016, och flera pusselbitar verkar liksom falla på plats för mig, på ett sätt som egentligen känns som väldigt längesedan. Det finns någon slags grundtanke om ett lugn, och all trogen gammal oro kring ”Vad ska jag göra av mitt liv?!” verkar smälta in i en skön känsla av att ”Äh, så länge jag utvecklas, så är det bra!”. Jag tar emot alla lugna funderingar i huvudet med öppna armar och hoppas att jag kan befinna mig i det här stämningsläget länge till. Jag är liksom lite (väldigt!) mätt på det där att vända ut och in på sina funderingar i jakt på att hitta en väg som är optimal, om och om igen. Det får komma som det kommer, och just nu skrämmer faktiskt inte den tanken mig ett dugg. Snacka om go känsla.

Just nu finns det en kär pysen som inte är hemma eftersom att han befinner sig sisådär en 15 flygtimmar ifrån mig, och avståndet mellan oss är omkring 8271 km. I ungefär elva dygn kommer jag att bo ensam, vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Första dygnet har gått och det känns redan jättetomt. Det känns ändå väldigt fint att få längta efter honom på det här speciella sättet, och som jag ler när jag känner att hans kudde fortfarande luktar precis som honom. ❤

160301-muren

Nu har jag tagit mig över ytterligare ett berg och andas ut. Jag har skrivit en tenta idag igen, och det känns lite som att mitt liv cirkulerar kring dessa berg som jag ska uppför och nerför. Ladda upp, prestera, och sedan slappna av. Men det är väl hela grejen med att plugga. Hur som helst: det känns otrooligt skönt (precis som det alltid gör efter)!

Jag är trött i både huvudet och kroppen, men jag har haft en himla go eftermiddag och kväll. Jag har chillat ett bra tag och sedan: sorterat papper, satt in i pärmar, röjt undan på mitt skrivbord, rensat mailen, tagit tag i småsaker som har legat på skrivbordet i kategorin ”ska fixa snart” – och nu är flera av de sakerna fixade! Ganska små saker visserligen, men ändå. Jag tycker att det är mysigt att städa upp på mitt skrivbord. Det har jag alltid tyckt, ända sedan jag var liten. Jag tycker väldigt mycket om att ha ordning på mina saker. Jag riktigt myser av det, haha, hur man nu kan göra det.

Fin kväll, fin känsla inuti mig och ett härligt lugn. Nu ska jag fortsätta småpilla lite, bara för att det är så härligt.

Sömnig och nöjd

160222-kludd

Jag ligger i soffan och chillar. Det är måndagskväll och jag känner mig väldigt nöjd med dagen. Egentligen har jag inte gjort så mycket annat än att plugga, handla, laga många matlådor och chilla, men jag har liksom fått gjort riktigt bra saker. Pluggandet gick väldigt trögt imorse, men jag kämpade på trots att det var motigt och hittade till sist ett bra flow där tiden bara flög iväg. Gött! Det känns också väldigt skönt att ha fixat så många matlådor för veckan.

När förra veckan började hade jag en bild över hur jag ville att min vecka skulle se ut. En pluggplan och även lite nya rutiner som jag ville hålla. Det blev en väldigt bra vecka och jag är taggad på att göra denna vecka bra den också. Med det menar jag inte att jag ska smacka på med tusen grejer att göra, utan det handlar mer om att hitta någon bra balans mellan plugg och fritid, känna när det får vara bra för dagen och få in de där pusselbitarna som jag behöver och vill ha. Jag är liksom taggad på att förbättra min vardag på något sätt. Hålla en bra struktur och känna hur jag vill ha det. Det har fungerat riktigt bra i några veckor nu och jag är så pepp på att fortsätta hålla det såhär.

Just nu är jag sömnig. Jag märker när jag skriver att meningarna inte riktigt flyter ur mig, som de vanligtvis gör, utan jag får stanna upp och fundera lite på hur de ska bli. Det är ett sömnighetstecken för mig. Min hjärna börjar liksom koppla ner nu och jag tänker på hur den där sängen kommer vara så go, mjuk och härlig att krypa ner i. Åh, det ska bli skönt!