Schackrutig.se

Det är som en lång utandning. Axlar som sjunker ner. Ryggraden som rätas upp så att axlarna placeras bättre, nacken rätas ut och hakan befinner sig oftare uppåt. Det är så många skillnader att det knappt går att beskriva, men det är helt otroligt vilken kraft som kommer efter att stormar har ventilerats. Som den där mjuka lena känslan efter ett bra gråt. Att ha fått ur sig det. Och sedan upp med hakan. Klarare blick. Den känslan är så otroligt skön. Och jag kommer nog aldrig någonsin kunna beskriva magnituden av förändringen. Men jag känner den. Varje dag. Varmt.

Orden vill ut även om det känns dammigt här. Låter dem göra som de vill och iakttar deras trevande. Nattliga tankar efter en lång vecka. Trött i huvudet. En vecka som slutade med en go gå-i-mål-punkt. Lättnad, det också.

Det känns lite som att tiden har stannat precis nu. Kanske är det för att kvällen är mörk så länge numera att tidsfönstret blir lite förvirrande. Liksom var befinner jag mig, i min dagsplan? Det blir en ihopsmetad smörja. Men det gör faktiskt ingenting just nu. Just nu känner jag att jag låtit mig få göra min vecka så som jag behövde den. Och därför vilar ett täcke av ro inuti. Men i början av veckan gav mörkret en seg efterklang. Men nu, skön helg-känsla. Varva ner. Komma till ro. Hitta på. Ta tillvara. Det blev en fin dag det här.

”Hur ska jag gå hem när allt är såhär?”, sjunger Winnerbäck. Hur ska jag kunna gå till sängs när jag känner såhär? När jag är alldeles uppfylld av den här kvällen – den här fina, underbara kvällen med en fantastisk person. Hon som bygger broar mellan det som känns som omaka pusselbitar. Hon som får glittret att vakna till liv igen, som lyssnar ömt och länge på beskrivningar av krokiga stigar med så många hinder och klurigheter. Hon som frågar fler frågor, extra frågor, fördjupar sig och riktigt vill förkovra sig i kärnan, det innersta, det bärande, det viktiga, det stora – för att förstå hur det känns. Hur det varit. Hur det är nu. Hur pusselbitarna kan höra ihop. Hur pusselbitarna känns tillsammans.

Hon som också lyser upp trasselbollen, sätter strålkastarna mot den och visar möjliga lösningar på hur några trådar kan tråcklas upp ur den och lösgöras, bli synliggjorda och sedda från ett annat perspektiv. Vrider och vänder på stumparna, på längderna, ut ur trasselbollen, och låter kärnan, det viktiga, det innersta, få träda fram i ett klargörande av det som känns allra mest. Det som får mig att landa, sätta fötterna mot marken och låta underlaget bära mig.

Hon som också själv delar med sig av det egna strävandet, med de knyckar som finns på den stigen, och beskriver större helheter som tillsammans bildar en bas varpå min förståelse av enstaka moment vilar. Men också hur vi tillsammans observerar mångfalden av samtidiga aspekter, komplicerar analysens objekt såväl som angreppssättet mot den, och bygger någonting större utöver vår egen förståelse i det som vi är med och skapar. Den intima, klara, tydliga, puttrande, levande, organiska, omvälvande bild av vår tillvaro som framträder med sådan kraft att den knockar mig.

Som fundament i botten på hela samtalet ligger en ödmjukhet, omtänksamhet, harmonisk trygghet och frid som får mig att vila i vetskapen om att vi delar precis samma riktmärke, kännetecken och glöd kring att det viktigaste i livet är kärlek. Inte vad vi gör utan hur vi gör det. Resan. Hur vi bygger broarna, skapar banden, fördubblar knutpunkterna och låter möten ske. I vårt finurliga analyserande och våra perspektivförflyttningar återstår en självklarhet så grundläggande att den nästan kan förbises men så oändligt oumbärlig för precis allt vi tror på att den ändå ständigt behöver upprepas: tron på möten, på människor, på förmågor, på allt vi skapar. Tillsammans. Och då blir bekymren vi artikulerar samtidigt lättare att bära, eftersom delat bekymmer betyder dubbel kraft.

Så hände det. Tangenterna trycks ner och orden dyker upp. De har funnits där inne och längtat, men det har varit så mycket annat som kallat på uppmärksamheten. Och jag, jag har fortsatt att kämpa på. Sedan sist känner jag mig typ som en ny person. Fast det är kanske en lögn – jag är ju såklart samma person. Men det är mycket som hänt. Inuti, i min tankebubbla, bland värderingar, prioriteringar, känslor och intryck, men också erfarenheter som fått mig att växa, utmana mig själv, puffa mig utanför min bekvämlighetszon, tänka nya tankar.

Här är jag nu, med lekfullheten och möjligheten att komponera de meningar jag vill, på det sätt jag vill och måla någonting. En inre bild. Vilken ska det bli? Jag vet inte riktigt… jag vet bara att det är skönt. Som att få skölja ur någonting, eller kanske bara återuppta kontakten med någon slags inre dialog som för ett pågående resonerande för att fortsätta bringa klarhet.

Idag har jag pratat i timmar med en så fin person. En person som gör mig inspirerad, pepp, livsglad och bejakande. Som tar sig in, som lämnar avtryck, som värmer. En så fin vän som kom sådär nära för ett år sedan och som sedan dess fått en självklar närvaro och blivit en ständig källa till kraft, ro, harmoni, pepp, trygghet, skratt, glädje, kärlek. Om det är något som är fint så är det sådana band. Du känner det, hur det går rakt in, och hur saker från dina axlar lättar. Och du säger till dig själv: den här fina människan måste jag värna om, för den bara gör allting så extremt mycket bättre.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill skriva. Jag bara känner det. Att jag vill skriva. Att jag vill in i en bubbla som skapar ett skimmer av någonting stilla och behagligt. Jag tror att jag bara vill spara den känsla som finns i mig just nu; känslan av Det ordnar sig. Det finns en röd tråd bland de ord som bildar byggstenar här och det går att skönja mönster som liknar varandra. Men det bryr jag mig inte om, för det är ofta så jag tänker när jag försöker fånga ett fragment av en viss tids dagar i en liten bit text. Rom byggdes inte på en dag, varje dag kan inte alla hjul uppfinnas och det är så mänskligt med hemtam upprepning. Att vagga in sig i ett ekorrhjul av någonting som efter en tid etsar sig fast till något mer kristallklart.

Att skriva luddigt om någonting som kanske är tydligt är kanske en konst. Isåfall har jag precis utfört den. Vad jag försöker säga är att jag känner mig lugn. Men skenet bedrar om det uppfattas som att den känslan alltid känns. Det gör den inte. Den kommer och går. Men just precis nu känns det lugnt. Harmoniskt. Balans. Precis så som det känns när PMS:en äntligen släpper och världen blir klar och tydlig igen. Att bli väckt och bortsliten från den värld av krångliga komplicerade tankar som trasslar ihop sig och bara skapar bekymmersrynkor och humörsvängningar. Att äntligen få landa. Känna friden och se klart. Det är fantastiskt.

Jag har en väldigt låg tröskel till skratt. Jag tänker att om ens humor är kass så blir plötsligt hela världen så otroligt komisk. Det är en efterkonstruktion att hävda att det är anledningen till varför jag är så lättroad, men det är en kul tanke att applicera sådär efteråt för att ringa in lite hur jag resonerar kring det. Om jag kan välja att säga ett hyfsat dåligt skämt för att få klucka till lite grann, så väljer jag att göra det. Det blir faktiskt så mycket roligare då. Och då fullkomligt struntar jag i den torrboll som tycker att jag är lite knepig. Hellre lite knäpp men sprakande, än ett blankt papper utan färg.

Sommardagarna exploderade, det pluggtåg som just nu tuffar, tuffar på i stadig mak, jag klippte mig och hittade fina låtar som passar perfekt i mina öron. Trots de tunga väskor jag kånkar på varje dag, och den utmaning som jag befinner mig i, så känner jag att mina steg ändå är lätta. Det kändes inte så i förrgår, men idag känner jag hur jag kan sträcka på ryggen igen. Det är skönt och gör mina ömma nackmuskler gladare. Och så påminner jag mig själv om livets glitter igen. Och då får leendet glimten i ögat att gnistra till på nytt.

Jag är en drömmare. Den dag jag slutar drömma, fantisera, hoppas, vilja, sträva, visionera vill jag att någon stannar mig, lägger händerna tryggt på överarmarna och tittar mig djupt i ögonen för att försöka väcka glimten i ögat igen. Jag är en omvälvande, snabbt associerande djuptänkare. Den period jag svalnar i fantasins idékokande vill jag att någon frågar Hur är det? Jag är en ständig sökare. Den stund jag säger Nu vet jag vill jag att någon påminner mig om livets ständiga organiska process och dess icke-bestämbarhet så att jag får återgå till mitt hungriga grubblande igen. Jag är en känslomänniska. Den tid jag slutar värka av känslor, både glada och ledsna, vill jag att någon drar ett skämt precis i min smak så att det bubbliga får sätta fart igen och skrattet eka ända in i hjärtat. Då mjuknar jag. Släpper tyglarna. Torkar skratt-tårarna och känner alla färger igen.

Jag visste inte att livet skulle vara så stort. Att utveckling är ett ord som egentligen inte har en slutpunkt. Att åren som går ger en trygg omfamnande självklarhet som visar än tydligare vilka konturer jag har. Trots min fantasi trodde jag ändå att det fanns ett stopp, en ändhållplats dit färden en dag skulle avslutas på, för att sedan vara som ett färdiglagt, balanserat pussel. Men det där är bara en illusion. En illusion om något konstant, en dröm om ett perfekt system som vi tror kan göra lyckan beständig. Men vi har fel. Livet är så mycket mer än så.

Ikväll är jag varm i sinnet. Sådär mjuk, trygg, lugn efter en tid av virrigheter som jag ändå beskriver som kul saker. Ankaret i marken kom tillbaka igen, och jag sträckte på mig, kände solen värma ansiktet och fokuset blev greppbart och precist. Tänker på fina människor som lärt mig så många viktiga saker och blir varm även i hjärtat. Livet. Så stort.

Så mycket saker som händer och sker. Så många steg jag går och så mycket jag ser. Promenad efter promenad i skogens friska luft. Ett andrum bland dagar med mycket som är tufft.

Jag känner att jag växer. Breddar mitt synfält. Skärper min blick. Utmanar mig själv. Mitt bland alla vågor av osäkerhetskänslor som smittsamt sköljer in eftersom jag är en receptiv varelse med antenner. Det är som att vi allihop går igenom samma gegga och alla försöker hitta sitt eget sätt att göra det på utan att fastna i stelnad geggamoja.

Jag låter orden få ta plats för sällan numera. Övar ständigt på att sänka farten och tycker att mina skogspromenader sänker mina axlar och förankrar mitt hjärta i marken igen. Det är skönt. Att planlöst gå omkring och titta upp på alla träd som så snällt står där och bara är. Så många mysiga småljud från varje fotsteg och sådan snäll tystnad som omfamnar när jag stannar och blickar upp mot trädkronorna.

Jag såg en hackspett idag. Mitt favoritgosedjur som liten var en hackspett. Jag hörde hur den hackade mot trädet och jag tänkte att det var höga ljud för en så liten filur. Ett ihåligt murrigt och dovt hackande som fick vårkänslor att sköljas över mig även om jag gick på ett snö-spräckligt underlag.

Så många fria tankar som får passera när jag går där. Minnen, tankar och känslor jag inte tänkt på på länge. Nya tankar att smaka på och filura vidare på. Idéer som föds. Och så en väldans massa konstaterande över hur mycket jag älskar skogen. Ungefär så brukar det väl låta.

Så satt jag där bland tangenterna och kände hur fingrarna längtande erbjöd ett mjukt anslag och musiken fyllde mig med sådan värme. En trygg, bekant, underbar värme från en gyllene tid där musik fick vara allt ett tag. Det är fortfarande allt – alltid, jämt, hela tiden – men det är det på håll, ibland. För att jag inte får pressa in för många ambitioner, för då storknar jag. Men åh vad det sjöng i mig. Två timmar av ren fröjd, där jag sakta men säkert väckte mina fingrar till liv. Jag kände det – kontakten, spänningen, ruset, flödet. Jag kände hur det fyllde hela mitt väsen och det fanns ingenting annat i mitt huvud. Bara att återge det nu får mig att längta tillbaka in i bubblan.

En bubbla av toner som kan måla palettens alla färger. Ett ackord som skapar en tät stämning bara genom sitt existerande, sitt vilande nu. Som hållpunkter att falla på, stanna på, känna efter, smaka på känslan, falla ner i den och bara uppslukas. Det är någonting vackert som talar när musik föds. Det är något som går till roten av mitt hjärta och får det att kännas så stort och mäktigt. Pianots klingande famn är en famn så mjuk och lugn att vila i. En plats för ro. En plats för bearbetning. En plats för reflektion.

Musiken är bryggan mellan de olika beståndsdelarna. Musiken är det mysterium som alltid lockar mig. Musiken är det som fyller hålrummen i alla frågetecken. Musiken har de svar som får mig att fastslå, förstå, inse, känna, landa. Musiken är min tillflykt, mitt kall, min glöd och min strävan. Och musiken är det verktyg jag har för att förstå.

Årets sista dag är här och jag känner stora och högtidliga känslor. Året har innehållit så mycket och varit nytt på många olika sätt. Återigen har det varit ett år fyllt av lärdomar om mig själv. Jag har utmanat mig själv, gjort nya saker, rensat massor, bestigit något som för mig blev ett berg, förankrat mina värderingar ytterligare, hamnat i flera nya sammanhang, känt varenda känsla i hela mitt känslospektrum, varit trygg, varit orolig, tagit mig själv på allvar, stått på mig och sagt ifrån, flyttat, bonat in mig i ett nytt hem på en ny plats, gått till botten med vad jag känner i olika aspekter, vuxit som person, utmanat mig själv i mitt dansande och avverkat otroligt många pluggtimmar. Bland annat.

Jag känner att jag har breddat mitt språk i år. Inte bara breddat vad jag har begrepp om och fått mer ord för i mitt vokabulär, utan också att de abstrakta fenomen som min begreppsvärld kan hantera har blivit fler. Jag känner det som att språket når ut från mig och omfattar så mycket mer än tidigare. Större frågor, mer abstrakta frågor, och fler områden att kunna dyka ner i har vuxit fram. Min begreppsapparat kan hantera långt fler abstrakta fält än vad jag tidigare kunnat ha grepp om. Det känns coolt och gör mig riktigt taggad.

En viktig sak jag varit noga med i år är att tillåta mig att chilla mera, och jag är väldigt nöjd över hur jag kämpat med den punkten. Jag har blivit bättre på att släppa ambitionerna när jag känt att jag behöver varva ner lite. Jag har tillåtit mig att stänga av, vila och öva på att inte jäkta. Det har varit väldigt bra och roingivande, och har på sikt lett till mer harmoniska känslor och det har fått mig att landa. Skönt.

Det känns kul med ett helt nytt år att ta sig an. Ett nytt år av utmaningar och peppigheter. Jag ser fram emot 2018. Jag vill förgylla det på alla sätt jag kan. Gott nytt år!

Orden är inte så många men känslorna desto fler. Blev rörd till tårar av musik, fick lyckopepp i vardagen, har ett kontinuerligt dansflow, fina vänskapsskratt och så satt jag där med pennorna och njöt. Tiden går och jag fortsätter sträva. Uppåt, utåt, framåt, iväg. Jag vet vad jag vill. Jag tänker inte låta höstmörkret sänka mig. Istället ska jag låta färgen och mysigheten slå sig till ro. Jag kan faktiskt välja att göra detta hur bra som helst.

Så har jag avverkat en hel drös med dagar utan att ge ifrån mig ett endaste litet knyst. Den artonde september fick vi nycklarna till vårt nya hem och några dagar senare gick det stora flyttlasset. Vi har bott här i över en månad nu och vi trivs väldigt bra båda två. Det är en ny situation på många sätt, men vi har stegvis börjat bo in oss mer och mer, och nog har vi allt börjat vänja oss. Det är mysigt när saker kommer på plats så som de varit innan och det är också mysigt med nya små påhitt anpassade efter hur vi vill ha det nu. Jag är glad och tacksam över att vara på den här sidan om allt fixande, och jag tycker det är skönt att vi börjat landa mer permanent nu.

Det känns som om jag lite blivit en ny person på sistone. Eller egentligen är det väl inte alls konstigt med så många förändringar på samma gång, men jag har gett mig en nystart med många saker det senaste. Det är kul och har också varit praktiskt att starta lite nya rutiner sedan flytten, rutiner som jag nu stadigt håller fast vid. Jag tycker om hur jag börjar mina dagar numera och jag känner att jag hamnat i ett bra flow på den fronten. Det ger mig en go start och botar morgon-grumligheten i huvudet på ett bra sätt. Sedan kan jag ta mig an en ny dag.

Så många tankar har samlats i mitt huvud sedan sist. Så mycket nya tankar, nya funderingar, nya intryck att sortera och placera. Jag längtar höstig inspiration, ritande, skapande, toner av ljuv musik. Jag längtar efter ett lugn att svepas in i, ett hemtamt lugn som känns mera förutsägbart. Jag tror jag behöver vila lite på intrycksfronten ett tag.